Det Nye Nord - 01.01.1922, Side 7
Januar 1922
DET NYE NORD
Side 5
UDLANDETS POLITI
DEN INTERPARLAMENTARISKA
UNIONEN.
Under augusti månad forliden sommar holl den
interparlamentariska unionen sin nittonde konfe-
rens i Stockholm och redan denna siffra visar hån på
elt forflutet, som slråcker sig over en ansenlig lid-
rymd. Om Randal Cremer och Frederic Passy från
sin Olymp kunnat se ned på den skapelse de givit
sina foregångsnamn, skulle de icke deslo mindre
kunna vittna om, all vad man vid unionens grund-
låggande foresatte sig, endast i ganska ringa mån
kunnat nå siil forverkligande. Den stålliga loljden
av konferenser i en rad av Europas kullurcentia år
icke i och for sig något indicium på unionens livs-
kraft och åndamålsenliga utveckling. Skåltal och ban-
ketter och vola, som i morgon åro glomda, tillhora
karakleristiken å ett otal inlernationella sammanslut-
ningar, och de, som icke ågl tyngre belast, ha så små-
ningom vittrat sonder och avlosts av mer allvarligt
funtade organismer. Riksdagsmånnens Agence Cook
brukar den interparlamentariska unionen benåmnas
av skåmlarne, och det ligger kanske ett grand av
bitter sanning i denna elakhet. Man har på flera håll
inom unionens egna leder erkånt, alt en reform av
konferensernas arbetssått vore en oundgånglig forut-
såtlning, for att deras resultat skulle kunna bringas i
paritet med den stora och pretenliosa apparat, som
denna sammanslutning av parlamentariker från alla
jordens lander nodvåndiggor. Sårskilt har belgaren
Henri La Fontaine inlagt stora forljånsler om unio-
nens framtid genom att i upprepade inlagor betona
nodvåndigheten av, att de delegerades antal sofras
efter vederborliga kompelensgrunder och alt de åm-
nen, som upptagas till diskussion, vinna en forbe-
redande behandling, som kunna ge de beslut som
faltas nodig auktorilet inom de politiska och diploma-
matiska låger, som unionen soker att påverka. Skall
detla våridsparlament erhålla någon pondus och and-
lig ryggrad, fordras det, att det sjålvt verkar efter
parlamentariska metoder, men i denna del har man
gåti fram med en opportunism, som ej kunnat undgå
att framkalla allvarliga bakslag och missråkningar.
Unionens rost har mojligen for några dagar upp-
mårksammats i den press, som legal nårmast till dess
årliga samlingsplats, men den allmånna opinionen
har sålian eller aldrig fått erfara något om unionens
verksamhet, som kommit denna alt framslå som en
mellanfolklig faktor av betydelse.
Inom de skandinaviska grupperna har unionen
kanske ågt sitt fdruåmsta stod. Det var så redan fore
kriget. Anslutningen till det freds- och avrustnings-
program, som unionen ville befråmja, var sjålvklar
så gott som inom alla våra parlamentariska miljoer
och arbetsviljan var obestridlig. I de rapporter, som
foreligga från de skandinaviska molena, har man ett
diskussionsmaterial, som ulan tvivel åger bestående
varde, och som man må hoppas tjåna till underlag
for ett alltjåml fortsatt intimt samarbele for Nordens
positiva insatser på det folkråltsliga gebielet såvål
som på det socialpolitiska. Det var också endast hår
i våra huvudslåder, som under den långa, sondersli-
tande kampen ansatser gjordes for att hålla unionens
fana fri från den sondrande tvedråkten och sålunda
gora det mojligt att, sedan åskorna forslummats, fora
samman fredens vånner ur alla låger under dess egid.
Helt naturligt kom dårfor också Stockholm alt bli
samlingspunklen for den forstå konferensen under det
nya skedet.
I konferensens sammansåttning mårktes dock allt-
for vål, all den forsoning, som inbjudarna velat for-
utsålta hos sina kolleger, ånnu icke var till finnandes.
Fiankrike, Belgien och med dem Tcekoslovakien och
hela den »lilla ententen« avholl sig demonstralift från
att skicka några represenlanter och det var sålunda
klart, alt en remma intrålt, som allvarligt slålide uni-
onens framtid på spel. En klyfning synes oundviklig.
For de Iedande var det givetvis icke en angenåm sak
att nodgas konstatera delta faktum, men den vik-
tigasle uppgiflen for morgondagen måsle icke desto
mindre bliva att se till, hur arbetet Iåmpligast skulle
organiseras med hånsyn till forhållandena sådana de
åro. Konferensen i Stockholm beslot for sin del att
soka vinna de syd- och cenlralamerikanska staterna
for anslutning och sålunda uloka numeråren. Man
må dock besinna, alt dessa stater i den panameri-
kanska unionen ha sitt specifika organ med analoga
uppgifler och alt deras upptrådande i Genéve inga-
Iunda utan vidare gor ett samarbele sannolikt eller
ens onskvårt inom det bestående forbundets ram.
Snarare forefaller det onskvårt, alt det rent posiliva
arbetet inom respektive nalionella grupper stimuleras
i hogsla mojliga grad genom upptagande av arbets-
uppgifler, som ligga inom deras otnedelbara råckhåll.
For det inlernationella sekretariatet må det sedan bli
en uppgift att koordinera dessa samverkande kratter
och gora resultaten av gjorda insatser kånda och lill-
gångliga for så vidstråckta kretsar som mojligt. De
årliga konferenserna av mondial karaklår åro må-
hånda rålt overflodiga for delta syfte. Unionen åger
på papprel en byrå, vårs såte numer forlagts till Ge-
néve, men i sjålva verket utlores allt forberedande
arbele mellan konferenserna av en enda sekrelerare
och det år uppenbart, att dennes krafter icke på
långt når kunna råcka till for alla de mångskif-
tande uppgifter, som unionens brokiga facettering ger
vid hånden. Det år dårfor en ganska nåra till hånds
liggande reform, att Nalionernas Forbunds sekretariat