Det Nye Nord - 01.03.1922, Blaðsíða 11

Marts 1922
DET NYE NORD
Side 49
dem allt det stod de kunde. I Finland, dår under-
råttelsen om resningen kom som en fullståndig over-
raskning for alla kretsar, vaknade åven en stark
kånsla av ansvar for karelarnas ode. Finland måste
ge dem all den humanitåra och den diplomatiska
hjalp som blott var mojlig, och med alla medel for-
soka tvinga ryssarna att forverkliga den utlovade
sjålvstyrelsen. Emellertid passade bolsjevikerna genast
på tillfållet, och togo offensiven i det diplomatiska
kriget. Med forbluffande fråckhet beskjdlde de Fin-
land for att ha organiserat det karelska upproret, och
de bombarderade Finlands regering med hela massor
av hotfulla noter. Finland fick fullt upp att gora med
att forsvara sig mot alla lognaktiga beskyllningar, och
åstadkom å sin sida inga resultat i Moskva med sina
svarsnoter.
Redan denna svaga position irriterade de nationellt
betonade kretsarna i Finland. Men det blev vårre. De
finska bolsjevikerna foljde alla order från Maskva och
skreko våldsamt om att det karelska upproret ej var
annat ån de finska kapitalisternas krig mot proleta-
riatet. Och det stora socialdemokratiska partiet greps
av oro for sin stållning, vågade icke forklara sig soli-
dariskt med de borgerliga, utan sokte vandra en me-
delvåg med krav på absolut neutralitet från Finlands
sida, forhindrande av alla åtgårder, som kunde irri-
tera ryssarna, o. s. v. Den borgerliga vånsterrege-
ringen åter, som år en minoritetsregering och behover
socialdemokraternas stod, tog ganska mycket hånsyn
till deras krav, och foljden blev en mycket litet heder-
sam situation. Arvfienden fick krånka landet huru
mycket som helst utan att regeringen reagerade vidare
kraftigt, vånsterpartierna stålide sig mer eller mindre
tydligt på den »roda« sidan mot den »vita«, karelarna
forlorade i striderna, och ingenting effektivt blev gjort.
Finlands svaghet infor ryska intriger och ryska an-
grepp tedde sig plotsligt mycket stor, i synnerhet for
att man icke tidigare råknat med något allvarsamt
hot från bolsjevikernas sida. Angreppen på regeringen
från hogerhåll blevo mycket håftiga, man ansåg att
den icke upptrått med tillråcklig beståmdhet, att den
visat alltfor stor undfallenhet mot socialisterna, att hela
den politik, vårs teoretiska mål — forsoning mellan
samhållsklasserna — alla sjålvfallet gilla, i praktiken
visat sig leda till endast eftergifter for socialistiska
krav och dårmed till undfallenhet och svaghet
gentemot Ryssland.
Indignationsstormen mot regeringen blev for mycket
for en forfallen individ med en oklar hjårna, och den
14. februari mordade f. d. affårsmannen Ernst Tande-
felt inrikesministern Ritavnori, vilken ansågs vara
regeringspolitikens ledare. Mordet kom som en hemsk
påminnelse om gångna tider, då skjutvapnen ånnu
tjånade som argument i Finlands politik mot Ryss-
land, och bestortningen var lika stor som allmån.
Partistriderna blevo dock icke lugnare efter ogår-
ningen, och så som låget nu tecknar sig komma alla
partier atte gå till valen efter egna linjer. Hogern
kommer hårvid att fråmst vådja till de nationella
kånslorna, till nodvåndigheten att stårka landets
stållning såvål inåt som ntåt, det stora bondepartiet
kommer att stoda sig på klassintressen och på ett
starlet vånsterfårgat socialt program, som kan locka
många småbrukare och obesuttna på landet, vilka
hittilis gått med socialdemokraterna. Dessa sistnåmnda
skola åter med kommunisterna kåmpa om arbetarnas
roster, och utgången av denna kamp år synnerligen
osåker. Slutligen går det svenska partiet fram på sitt
nationella program, som samlar så gott som alla lan-
dets svenska roster, medan det egentliga regeringspar-
tiet, det finska framstegspartiet, får till uppgift att
prisa forsoningspolitiken, sådan den bedrivits av re-
geringen. Uppgiften biir knappast tacksam, och huru
svårt det ån år att profetera råknar man dock med,
att valen skola stårka hogern och bonde- (lant-
manna- eller agrar-) partet, forsvaga framstegspartiet
och splittra socialisterna i en kommunistisk och en
socialdemokratisk grupp.
Konflikten med Ryssland i den karelska frågan
gjorde åter frågan om forsvaret mot oster aktuell.
Tanken att Finland bor soka sig bundsforvanter mot
det ryska hotet år naturlig, men dess realiserande år
icke så enkelt. Ty Finland ville naturligvis helst soka
stod i Skandinavien, dår ett sådant stod dock icke
står till buds. En allians med staterna soderom Fin-
ska viken våcker många betånkligheter, och forut-
såtter dels att hotet från Ryssland verkligen år all-
varsamt, dels att forbundet kan begrånsas till ett rent
defensivt sådant på kort tid utan alla forpliktelser till
politisk samverkan for ovrigt. Når nu bolsjevikerna
visat en tydlig aggressivitet och når utsikter synas
foreligga for att ett dylikt strångt defensivt forbund
mellan Polen och Finland kunde slutas, har opinionen
— ehuru med stor tvekan —- blivit benågen for en
dylik allians. Den forutsåtter då, att Finland helt och
hållet kan stå utanfor den fransk-polska politiken
for ovrigt. Forbundets anhångare tro att detta år
mojligt, dess motståndare tro det icke. Biir militår-
forbundet verklighet så sker det for att man anser
sig vara tvungen att sdka ett militårt stod dår man
kan få det, ingalunda av någon lust att dragas in i
den franska storpolitiken. Frågan om ett forsvarsfor-
bund med Polen har senare komplicerats och erhållit
ett annat utseende genom att ett visst allmånt når-
mande mellan Finland och Polen jåmte randstaterna
gjorts till en forutsåttning for forsvarsforbundet.
Huruvida Finland accepterar ett dylikt allmånt når-
mande eller icke år ånnu oavgjort och beror till en
del på Genuakonferensens forlopp och resultat.
Vill man slutligen i korthet sammanfatta det poli-
tiska låget i Finland just nu kan man måhånda ka-
rakterisera det så: fredlig utveckling, våxande stadga,
men mojlighet till många stormar innån det stora
ryska problemet funnit en losning.
Helsingfors, den 9. mårs.
Observer.