Det Nye Nord - 01.05.1922, Blaðsíða 3

Maj 1922
DET NYE NORD
Side 81
SKANDINAVIEN
MODERNE SKANDINAVISME.
Vi fortsætter nedenfor Enquéten om Nutidens skan-
dinaviske Grundtanke med Udtalelser fra Redaktør
Chr. Reventlow, Lektor, Dr. phil. Valfrid Palm-
gren Munch-Petersen og norsk Militærattaché i
Stockholm, Oberstløjtnant Graff-Wang:
O kandinavismen« maa vel være Udtryk for, at der
O i de nordiske Folk hersker en fælles Følelse
af Samhørighed og en V i 11 i e til praktisk at
realisere denne paa de flest mulige Omraader. Rea-
lisationen maa da bygge paa aandeligt Slægtskab,
materiel Interessefællesskab og gensidig Erkendelse af,
at den ene nordiske Nationalstats Bevarelse og Hævd-
else er en Nødvendighed for den andens frie Eksistens.
Dette sidste maa være det centrale — Udgangs-
punktet. Og det fandt som saadant Udtryk i Minister -
°g Kongemøderne under Krigen, om end disses Re-
sultat næppe blev til mere end et formelt Buk for den
skandinaviske Idés Kærnepunkt. Dette kræver nem-
lig, at aktiv f ælles Optræden udadtil skal
kunne præsteres. Men den moderne demokratisk-
parlamentariske Udvikling, under hvilken Politikernes
Horisont begrænses af næste Valgdag, og deres Hand-
leevne forringes i samme Grad som deres Ansvar for-
flygtiges, vanskeliggør aktiv Udenrigspolitik paa læn-
gere Sigt.
De nordiske Nationalstaters fælles Indsats maa des-
uden ikke blot bygge paa Overensstemmelse i deres
sociale Struktur, men paa deres militære Or-
ganisations Afpasning til Formaalet og Op-
gaven. Og den af den danske Regering nu foreslaaede
Ordning betyder for Danmarks Vedkommende den
størst mulige Afstandtagen fra — Skandinavismen.
Denne er nemlig ikke løst dermed, at de nordiske Folk
ikke vil kæmpe mod hverandre. Dens Betingelse er,
at de eventuelt vil kæmpe med og for hverandre.
De skandinaviska folkens slåktskap med varandra,
inre samhorighet med varandra, yttre beroende
av varandra aro fakta, som endast okunnigheten eller
blind nationalism kunna låmna ur råkningen. I ar-
betet for vartdera landets forkovran och utveckling
måste den insikten gora sig gållande, att de nordiska
folken inte långre kunna vinna fordelar på något av
brodrafolkens bekostnad. En kraftforlust hos det ena
folket betyder en forsvagning av Norden, ett krafttill-
skott hos en betyder dåremot vinst for alla. Ett steg
framåt av en av oss betyder en åggelse framåt for de
andra. I den meningen skall samarbetet mellan nor-
dens folk altid betyda en tåvlan dem emellan.
Den nya skandinavismens uppgift synes mig vara
den atte våcka forståelsen for detta slags samhorighet
ute bland folket inom de nordiska nationerna, att låra
de nordiska folken att forstå, att det år ett faktum,
att inget av dem kan leva isolerat från de andra.
Insikten hårom skall bliva så levande, att de inte
långre skola onska isolering, utan tvårtom en alltjåmt
fastare sammenhållning.
Men samtidigt måste vart och ett av folken stå på
egna ben. De nordiska folken måste betrakta varandra
som jåmbordiga konkurrenter, som lojalt och årligt
konkurrerande broder både på det andliga och ma-
teriella området. Ingen får ha den kånslan, att han
skall ha den andre med liksom på slåp eller som en
hjålpbehovande kompanjon. Sker detta, så åventyras
dårmed jåmvikten inom fostbrodraskapet, dår, om
någonsin, de vackra orden om frihet, jåmlikhet och
broderskap borde vara råttesnoret.
Jag har intryck av, att de sårskilda folkens egenart,
var for sig, lyckligtvis år så utpråglad, att någon som
helst fara for dess utplånande knappast kan komma
att foreligga. Så mycket mindre som vår tid inte år
en nivelleringens tid i detta avseende. Tvårtom synes
mig en differentiering i inre hånseende vara under
utveckling. Det ser ut som om det ena folklynnet
holle på fastare avgrånsa sig mot det andra. Och
detta inte bara i fråga om det ena folket gentemot
det andra, utan åven inom en och samma nation.
Både inom litteraturen och konsten har denna dif-
ferentiering redan bildat skolor, vilkas medlemmar
utmårkas av gemensom hembygdsprågel. En sådan
differentiering år av det storsta gagn for skandinavis-
mens idé, som innebår på samma gång enhet och indi-
vidualisering.
Det nytter ikke ved kunstige Midler i tale og skrift
at drive frem en skandinavisme. Det maa praktiske
midler til, og blandt de bedste av disse er, at de skan-
dinaviske folk kommer oftere og i længere tid sammen,
saa man kan lære hverandre bedre at kende. Det
er vel og bra nok, at der holdes møter og stevner,
men de er i regelen for kortvarige til at skaffe noget
nærmere bekjendtskap — nei, lad de unge vexelvis
komme til hverandre f. ex. i sommerferien, saa de
fra ungdommen av kan komme til at lære hverandre
at kjende, da tror jeg, at den skandinaviske grund-
tanke vil voxe sig stor og stærk; thi det er dog ung-
dommen, som har fremtiden for sig.
Vilde det ikke være en smuk opgave for foreningen
»Norden« at faa den skandinaviske ungdom til at
træffes oftere og i længere tid?