Det Nye Nord - 01.10.1922, Blaðsíða 4

Det Nye Nord - 01.10.1922, Blaðsíða 4
Side 166 DET NYE NORD Oktober 1922 Samtidigt borja de stora fårderna på vårldshafven, hvarigenom Amerika, Indien och det fjårnaste Afrika kom inom dess synkrets. Och med detsamma borja transgressionerna, i det alt måleten foljde flaggan. Detta år vårt forstå resultat: Europas maktutbred- ning omspånner icke mera ån 4 sekel, historiens se- naste — icke så mycket som turkars och morers i sjålfva Europa. Dårnåst slår oss ett annat faktum af till synes afgorande betydelse: Europas återtåg från den amerikanska kontinenten, som i flera århundra- den helt var dess transgression. Retråtten boi'jade med de forstå »Forenta staternas« erkånnande 1783, den fortsatte med hela det latinska Amerikas frigø- relse 1810—25, med Rysslands ofverlåmnande af Ala- ska 1867, med Spaniens uthysande ur Våstindien 1898 och Danmarks 1917. Efter detta ha de kvarvarande europeiska inteckningarne på detta håll — åfven det stora Kanada — klar natur af relikter, så mycket såkrare som en ny stormakt med ett sårskildt pro- gram (Monroedoktrinen) står på vakt for det befri- ade området. Tillågga vi det tyska greppets i norra Oceanien utbytande mot det japanska genom vårlds- kriget 1919, så borjar det se ut som om den euro- peiska suprematien skulle strandat på Amerikas stran- der och efter 1783 befinna sig i regress, liksom den turkiska stormvågen i Europa efter bakslaget vid Wien ett sekel forut. Denna syn på utvecklingen motsåges nu icke dåraf, att det fria Amerika sjålft år kott och ben af Euro- pas kott och ben. Den endast beslojas dåraf. Når det år frågan om balansen mellan vårldsdelarna som så- dana, spelar ju sådan forvandtskap ingen roil. Euro- pas allra senaste erfarenhet visar också tillfullo, att Amerika år en sjålfståndig politisk faktor, skild dår- ifrån genom egen vilja och egna mål. Innan vi emel- lertid betrakta Amerikas emancipation såsom den definitiva borjan till afvecklingen af Europas supre- mati i allvårlden, må vi rikta blicken på balansen med de andra vårldsdelarne; och då moter oss en bild som manar till modifikation i slutsatsen. Det faller nåmligen i ogonen, att den forlorade be- sittningen af Amerika rikligen ersatts genom trans- gressioner på andra håll: i Asien, hvars norra och sodra delar utvidgats i Europas besittning, tilis foga mer ån Japan och det egentliga Kina stodo kvar — i Afrika, som nåstan i hela sin utstråckning (intill Abessinien och Liberia) ofversvåmmats — samt i Australien, som undantagslost gått under Europas ok. Japans framtrådande som stormakt vid senaste sekel- skiftet, hvarigenom åfven hår utbildats ett inhemskt maktcentrum och en naturlig anforare vid återerof- ringen, varslar for Asiens del om en våndpunkt att jåmfora med Amerikas 6/i sekel forut, och U. S. A:s entré i Oceanien (Hawai, Samoa) inemot år 1900, tyckes dår peka i samma riktning redan fore skiftet 1919; men i Afrika och Australien, liksom i Levanten, har Europa icke blott hållit sipa positioner, det ty- ckes alltjåmt vidga dem (Marocko och Tripolitanien efter 1911, det turkiska arfvet efter vårldskriget). Det forstå intryeket af en allmån stegring med återfall efter 1783 får alltså vika for en mera kom- plicerad utvecklingsbild. I Amerika se vi den hastiga och fullståndiga ofversvåmningen och det stora bak- slaget. I det egentliga Asien se vi en långsamt fram- vållande våg under nåra 4 sekler (1500—1900), men den har aldrig formått drånka det ostasiatiska blocket, och den har i våra dagar borjat sakta slå tillbaka. I Levanten—Afrika—Australien slutligen ha vi allt- jåmt for ogonen endast progressen, och den år eller synes på våg att blifva lika fullståndig som Ameri- kas på 1500- och 1600-talen. Sålunda upploser sig den universella processen i tre, efter geografiskt skilda skådebanor; och på en af dem fortsåtter expansionen fortfarande. Europas kraft tyckas sålunda icke tomd, den en- dast våxlar riktning. Men visserligen ligger det från ett sekulårt perspektiv nåra till hånds att betrakta de tre rorelserna som akter i ett och samma skådespel, dår den amerikanska gått forst och den afrikanska kommit sist: tre våldiga boljor, af hvilka den sista ånnu icke hunnit draga forbi. Måhånda upplefva vi just nu, i den turkiska segern, våndpunkten åfven i den sista europeiska transgressionen. Den historiska betraktelsen utmynnar således i ett tvifvel på beståndigheten af Europas supremati. Den dogmen tyckes icke stå sig båttre ån andra i relativi- tetens vårid. Med denna erfarenhet gå vi nu att når- mare betrakta det nuvarande låget på vårldskartan. >s Da man går att taga en ofverblick af Europas »kolonier« i andra vårldsdelar, moter det ganska stora svårigheter att meddela vetenskapligt exakta uppgifter om ytmått och befolkningstal. Å ena sidan rora vi oss mest på områden dår all statistik ånnu ligger i sin linda; å andra sidan år det mången gång icke lått att afgora hvar grånsen går mellan yttre »intressosfår« och verklig koloni. Den senare anmårk- ningen gålier isynnerhet om utkanter af det engelska besittningsområdet, med dess mångahanda och fly- tande schatteringar. Det år med denna reservation jag nu meddelar några sifferuppgifter for det europe- iska inflytandet. Vi utgå från foljande storleksforhållanden, dår det forstå talet betyder areal i mili. kvkm och det andra folkmångd i miil.: Asien. ................... 44 — 900 Afrika.....................30 — 140 Amerika................... 42 — 205 Australien (med Oceanien) 9 — 8 Europa.....................10 — 470 Den samlade fastlandsmassan (utom polarlånderna) måter sålunda 135 miil. kvkm och uppbår 1723 mili.

x

Det Nye Nord

Beinir tenglar

Ef þú vilt tengja á þennan titil, vinsamlegast notaðu þessa tengla:

Tengja á þennan titil: Det Nye Nord
https://timarit.is/publication/1307

Tengja á þetta tölublað:

Tengja á þessa síðu:

Tengja á þessa grein:

Vinsamlegast ekki tengja beint á myndir eða PDF skjöl á Tímarit.is þar sem slíkar slóðir geta breyst án fyrirvara. Notið slóðirnar hér fyrir ofan til að tengja á vefinn.