Det Nye Nord - 01.10.1922, Side 4
Side 166
DET NYE NORD
Oktober 1922
Samtidigt borja de stora fårderna på vårldshafven,
hvarigenom Amerika, Indien och det fjårnaste Afrika
kom inom dess synkrets. Och med detsamma borja
transgressionerna, i det alt måleten foljde flaggan.
Detta år vårt forstå resultat: Europas maktutbred-
ning omspånner icke mera ån 4 sekel, historiens se-
naste — icke så mycket som turkars och morers i
sjålfva Europa. Dårnåst slår oss ett annat faktum af
till synes afgorande betydelse: Europas återtåg från
den amerikanska kontinenten, som i flera århundra-
den helt var dess transgression. Retråtten boi'jade
med de forstå »Forenta staternas« erkånnande 1783,
den fortsatte med hela det latinska Amerikas frigø-
relse 1810—25, med Rysslands ofverlåmnande af Ala-
ska 1867, med Spaniens uthysande ur Våstindien 1898
och Danmarks 1917. Efter detta ha de kvarvarande
europeiska inteckningarne på detta håll — åfven det
stora Kanada — klar natur af relikter, så mycket
såkrare som en ny stormakt med ett sårskildt pro-
gram (Monroedoktrinen) står på vakt for det befri-
ade området. Tillågga vi det tyska greppets i norra
Oceanien utbytande mot det japanska genom vårlds-
kriget 1919, så borjar det se ut som om den euro-
peiska suprematien skulle strandat på Amerikas stran-
der och efter 1783 befinna sig i regress, liksom den
turkiska stormvågen i Europa efter bakslaget vid
Wien ett sekel forut.
Denna syn på utvecklingen motsåges nu icke dåraf,
att det fria Amerika sjålft år kott och ben af Euro-
pas kott och ben. Den endast beslojas dåraf. Når det
år frågan om balansen mellan vårldsdelarna som så-
dana, spelar ju sådan forvandtskap ingen roil. Euro-
pas allra senaste erfarenhet visar också tillfullo, att
Amerika år en sjålfståndig politisk faktor, skild dår-
ifrån genom egen vilja och egna mål. Innan vi emel-
lertid betrakta Amerikas emancipation såsom den
definitiva borjan till afvecklingen af Europas supre-
mati i allvårlden, må vi rikta blicken på balansen
med de andra vårldsdelarne; och då moter oss en
bild som manar till modifikation i slutsatsen.
Det faller nåmligen i ogonen, att den forlorade be-
sittningen af Amerika rikligen ersatts genom trans-
gressioner på andra håll: i Asien, hvars norra och
sodra delar utvidgats i Europas besittning, tilis foga
mer ån Japan och det egentliga Kina stodo kvar —
i Afrika, som nåstan i hela sin utstråckning (intill
Abessinien och Liberia) ofversvåmmats — samt i
Australien, som undantagslost gått under Europas ok.
Japans framtrådande som stormakt vid senaste sekel-
skiftet, hvarigenom åfven hår utbildats ett inhemskt
maktcentrum och en naturlig anforare vid återerof-
ringen, varslar for Asiens del om en våndpunkt att
jåmfora med Amerikas 6/i sekel forut, och U. S. A:s
entré i Oceanien (Hawai, Samoa) inemot år 1900,
tyckes dår peka i samma riktning redan fore skiftet
1919; men i Afrika och Australien, liksom i Levanten,
har Europa icke blott hållit sipa positioner, det ty-
ckes alltjåmt vidga dem (Marocko och Tripolitanien
efter 1911, det turkiska arfvet efter vårldskriget).
Det forstå intryeket af en allmån stegring med
återfall efter 1783 får alltså vika for en mera kom-
plicerad utvecklingsbild. I Amerika se vi den hastiga
och fullståndiga ofversvåmningen och det stora bak-
slaget. I det egentliga Asien se vi en långsamt fram-
vållande våg under nåra 4 sekler (1500—1900), men
den har aldrig formått drånka det ostasiatiska blocket,
och den har i våra dagar borjat sakta slå tillbaka.
I Levanten—Afrika—Australien slutligen ha vi allt-
jåmt for ogonen endast progressen, och den år eller
synes på våg att blifva lika fullståndig som Ameri-
kas på 1500- och 1600-talen. Sålunda upploser sig
den universella processen i tre, efter geografiskt skilda
skådebanor; och på en af dem fortsåtter expansionen
fortfarande.
Europas kraft tyckas sålunda icke tomd, den en-
dast våxlar riktning. Men visserligen ligger det från
ett sekulårt perspektiv nåra till hånds att betrakta de
tre rorelserna som akter i ett och samma skådespel,
dår den amerikanska gått forst och den afrikanska
kommit sist: tre våldiga boljor, af hvilka den sista
ånnu icke hunnit draga forbi. Måhånda upplefva vi
just nu, i den turkiska segern, våndpunkten åfven i
den sista europeiska transgressionen.
Den historiska betraktelsen utmynnar således i ett
tvifvel på beståndigheten af Europas supremati. Den
dogmen tyckes icke stå sig båttre ån andra i relativi-
tetens vårid. Med denna erfarenhet gå vi nu att når-
mare betrakta det nuvarande låget på vårldskartan.
>s
Da man går att taga en ofverblick af Europas
»kolonier« i andra vårldsdelar, moter det ganska
stora svårigheter att meddela vetenskapligt exakta
uppgifter om ytmått och befolkningstal. Å ena sidan
rora vi oss mest på områden dår all statistik ånnu
ligger i sin linda; å andra sidan år det mången gång
icke lått att afgora hvar grånsen går mellan yttre
»intressosfår« och verklig koloni. Den senare anmårk-
ningen gålier isynnerhet om utkanter af det engelska
besittningsområdet, med dess mångahanda och fly-
tande schatteringar. Det år med denna reservation
jag nu meddelar några sifferuppgifter for det europe-
iska inflytandet.
Vi utgå från foljande storleksforhållanden, dår det
forstå talet betyder areal i mili. kvkm och det andra
folkmångd i miil.:
Asien. ................... 44 — 900
Afrika.....................30 — 140
Amerika................... 42 — 205
Australien (med Oceanien) 9 — 8
Europa.....................10 — 470
Den samlade fastlandsmassan (utom polarlånderna)
måter sålunda 135 miil. kvkm och uppbår 1723 mili.