Det Nye Nord - 01.10.1922, Page 7

Oktober 1922
DET NYE NORD
Side 169
forstnåmda tal Ryssland deltager med ofver 13 och
Frankrike med nåra 10.
Allestådes och allt starkare skiner en och samma
slutsats igenom. Europas supremati i vår Iden
uppbåres af England — till den grad att den
forsvinner om England råknas ut ur Europa. Och
hårmed taga vi afsked af konventionen och vånda
oss till realiteter och uppstålla tesen, att England
icke lån gr e år en lem i Europa utan en sjålf-
ståndig organism skild från och jåmbordig med Eu-
ropa. For långe sedan har England vuxit ut och upp
ur sin europeiska begrånsning och blifvit ett vårids-
system for sig, t h e B r i t i s h Empire, skårande
tvårs igenom det ytliga vårldsdelbegrepp som vi hit-
inlills lagt till grund for våra betraktelser.
Våra allra sista tabeller skola demonstrera detta
Empire i dess geopolitiska forhållanden och propor-
tioner. Forst Empires procentuella andelar i de
gamla vårldsdelarne: Australien 94 — 96, Afrika 37
— 45, Asien 12'/a — 37, Amerika 25 — 5, Europa
3 — 11. Sedan vårldsdelarnes andelar i Empire:
Afrika nåra 31 — 13
Amerika . . 30 — 2Vs
Australien . 23 — ofver lVs
Asien ofver 15 — nåra 73
Europa . 0,9 — 10.
Den våridsdel, dår Empire betyder minst eller nåst
minst enligt talen, år alltså Europa. Den våridsdel,
som betyder minst for Empire i utrymmet, år åfven-
ledes Europa; och i folktalet kommer det efter både
Afrika og Asien. I dess stora organism spelar Europa
in med en hundradel, resp. en iiondedel.
Man invånder, att detta år nakna tal utan kvali-
tetsvårde. Till en viss grad år invåndningen riktig,
men också blott så långt. Englands aktuella »riks-
problem« innebår just en forskjutning af våldets me-
delpunkt från moderlandet till totaliteten af engelsk-
talande intressenter. Vi kånna dem redan som sjålf-
ståndiga personligheler: Kanada, Sydafrika, Australien,
Nya Zeeland. De åro ej långre objekt for Englands
transgression i vårlden; de ingå jåmte England i sub-
jektet Empire. De åro ej blott sjålfstyrande for sig,
de åro också medstyrande i våldet. Processen år
redan långt framskriden och kan icke hejdas annat
ån af en ren upplosning; då skulle England visser-
ligen kastas tillbaka till Europa, men utan meste-
parten af dessa annex, som nu framfor allt annat
skapa illusionen af en europeisk supremati i vårlden.
Hvad vi vanligen kalla England år alltså en ut-
sondring ur alla vårldsdelar och icke minst ur Eu-
ropa, sammanvuxen till ett sjålfståndigt slalssystem
utan sårskild solidaritet med det euro-
peiska. Onskar man ett bevis på att engelsmånnen
sjålfva kånna det så, behofver man endast kasta en
blick i deras halfofficiella »Statesmans Yearbook«.
Dår redovisas forst Empire i alla vårldsdelar, sedan
i en »Part II« Nordamerikas forenta stater for sig,
slutligen i »Part III« Europas stater tillsammans med
ofriga utomeuropeiska i klump (bokstafsordning) efter
hvarandra. Dår framstår alltså Nordamerika som når-
mare belåget inom Englands intressesfår ån Europa.
Detta år utan tvifvel också den verkliga sanningen:
Forenta staterne betyda i nuvarande engelsk politik,
på godt och ondt, mera ån Europa.
Men hårmed år också begreppet Europa vordet be-
tånkligt lik en Potemkinvågg utan realitet bakom.
Detta resultat fordjupas, om vi nu betrakta en annan
faktor i problemet. Hvad som gåiler om England,
gålier tillika och ånnu klarare om Ryssland. Åf-
ven Ryssland år ett med sitt koloniala bihang, och
åfven Ryssland år i sjål och hjårta icke Europa.
Dess allra senaste utveckling talar hogt om ett åter-
våndande till nationella rotter, från tvånne seklers
forvillelse i tecknet af »Peter den stores testamente«!
Rysslands sammanhångande låndermassa ofver Eu-
ropas och Asiens baksidor år en ny politisk realitet,
som ofverbygger och ofverskyggar den gamla vårlds-
delsindelningen, ej mindre ån British Empire med
sina »dominions beyond the seas«. Och dårmed fol-
jer ånnu en god del af »Europas« transgression, sår-
skildt i rumshånseende.
Hvad biir det nu af Europas supremati? Den visar
sig till sist hånga på Frankrike. Och Frankrikes
kolonialvålde har verkligen alla kånnetecken af en
gammaldags transgression, som icke på något sålt
rubbar tyngdpunklen ifrån moderlandet. Det år också
en klar erofrings- och maktpolitik, utan organiska
motiv i ofverflodande befolkning eller ofverstrom-
mande industri. Vårldskriget gav utslaget till formån
for denna politik gent emot Tyskland, som satt inne
med bågge de anforda motiven i sållsynt utprågling.
På ett fortorkadt moderkved, som icke kan tillborligt
sorja for folkomsåttningen i eget land, hånger numera
i våsentlig grad Europas supremati ute i vårlden . . .
Under liknande omståndigheter kunde Rom i gamla
tider långe bevara sitt vårldsherravålde, ty dår fanns
inga konkurrenter. Utsikterna åro annerlunda nu.
Det borjar klarna omkring oss for politiska verklig-
heter. Det var icke bara Tyskland och germanismen,
som krossades i Versailles: det var Europa. Det var
Europa, så vidt delta namn har någon mening ut-
ofver den rent geografiska konventionens. De nya
och moderna vårldsdelarne, British Empire,
Panamerika och Stor-japan, slogo sig dår
samman for att taga spiran från Europa på det effek-
tivaste af alla sått: genom att knåcka dess ryggrad.
Att de samtidigt råckte Frankrike en flisa af den
sonderslagna spiran, foråndrar icke utslaget.
Hvad har Europa då for utsikter till restitution?
Dess fysiska forutsåttningar från begynnelsen — den
rika fordelningen af landyta och kust, det tempere-
rade klimatet med sina mjuka ofvergångar, de långa
dagarne och de milda vintrarne — skola numera icke