Det Nye Nord - 01.10.1922, Blaðsíða 8

Side 170
DET NYE NORD
Oktober 1922
upphjålpa det mera an liknande foruttsåtningar for-
mådde bevara det gamla Hellas’ storhet efter dess
Peloponesiska krig. Den enda vågen år ryggradens
återstottelse. Men åfven på denna våg har man forut-
sagt »das Ende des kolonialpolitischen Zeitalters«
(Karl Hoffmann 1918), just till formån for en
europeisk-levantinsk samling. Som det nu år, skym-
tar samma »Abschluss« på grund af de ideella kraf-
ter som af dagens segrare sjålfva satis i rorelse (Ar-
thur Dix, Polit. Geographie, 1922).
Vårlden år kommen i jåsning, och mycket, om ej
allt, flyter. Men ett sjunker såkert och utan hopp,
dårest icke Versaillessystemet upprifvas till grunden:
Europa. Det år svårt att i några spalier gifva fasta
konturer åt ett drama, hvars motiv kråfde en bok
att någonlunda utredas; men så mycket torde redan
dessa korta antydningar ha gett vid hånden, att den
underbara sagan om den nåst minsta våridsdelens
supremati i vårlden nu år all: att vi stå infor en
storre upplaga af »decline and fail« ån den Gibbon
en gång utgaf for det gamla Roms råkning och som
historien senare bevittnat får morer och turkar —
nåmligen Europas.