Det Nye Nord - 01.01.1920, Page 6

Side 4
DET NYE NORD
Januar 1920
hållning utgjorde en lycklig formålning av national-
egoistiska intressen och vårldsfredsdrommar. Tcke ens
i sin tidigare gestaltning foretedde den svenska libe-
ralismen några starkare nationalistiska karaktårsdrag.
Detta forhållande gav C. A. Agardh vid mitten av
forrå århundradet anledning att klaga »Liberalismen
overgår ofta till kosmopolitism, och då år den for-
dårvlig«. I dag kunna vi vara benågna att fålla skilda
omdomen om denna frånvaro av nationalistisk be-
klådnad hos de svenska liberala stromningarna; klart
år i alla fali, att den ursprungligen stod i samband
med det faktum, som Gustav Sundbårg med en så-
dan gråmelse framhåver: »Vi ha sovit over national-
ismens tidevarv«. Varfor vi ej grepos av den stora
nationella våckelsen på 1800-talet, år ett sporsmål,
vårs behandling ej faller inom denna framstållnings
ram.
Ju långie vi skredo fram under 1800-lalets sista
hålft, desto kraftigare drogos linjerna av skiljaktiga
nationella synpunkter och talesåt mellan svensk libe-
ralism och konservatism.
Striden om protektionismens återinforanden, åven
hår våckt till liv av den allmånna europeiska jord-
brukskrisen, men hos oss skårpt av inhemska eko-
nomiska gestaltningar genom det svåra bakslaget efter
1870-talets glånsande konjunkturperiod, blev ej blott
en strid mellan två handelspolitiska system. National-
politiska element trådde in. De stegrade helsigheten.
Och i den protektionistiska agitationen ståmplades
frihandlarne som ofosterlåndska, under del all lull-
skyddsivrarna smyckades med patriotismens embien.
I den mån de liberala forblevo frihandelsidéerna
trogna, antogo de i många ogon skepnaden av kos-
mopolitismens tjånare och den nationella inlresse-
loshetens forespråkare. Och de ådagalade en sådan
trohet, men den kostade mycket nog. En våsentlig
del av den grundval, for vilken liberalismen såsom
politisk faktor i Sverige vilade, språngdes. Det kom
nåmligen till splitlring bland bonderna, vilkas libe-
rala hållning alltid foretett ett starkt inslag av klass-
intressen. Ur Lantmannapartiet brot sig en be-
tydande grupp, bildande Nya lantmannapartiet
med protektionistiska konservativ hållning. Och når
sedermera (1895) det gamla och det nya lant-
mannapartiet sammanslogos, innebar det en stor seger
for konservatismen och en siark forsvagning for li-
beralismen.
Unionsfrågan erholl ju sårskilt under det sista år-
tiondet av 1800-talet en alltmer svårartad karaktår.
Då blev det den svenska liberalismens tunga uppgift
att intaga en hållning, på vilken det anti-nationella
smådemårket lått nog kunde fåstas. Åven i detta av-
seende måste Sveriges liberalism vara sina univer-
sella, grundlåggande idéer trogen; den måste vårda
sig i avgjord opposition mot vissa svenska overhog-
hetstendenser och håvda det norska folkets rålt till
sjålvstyrelse — men inom unionens ram. Våra libe-
raler onskade detta till båda folkens båtnad. Deras
ståndpunkt kom att i mångt och mycket samman-
falla med norska hogerns. Och den omedelbara skor-
den vart ungefår densamma for båda parlierna eller
riktningarnas forluster, forsvagning.
Den svenska liberalismens hålUning i forsvarsfrågan
har ju enligt mångas uppfattning starkast avslojat
dess brist på nationellt sinnelag. Nu bor det dock ej
forgåtas, alt de stads- och intelligensfrisinnade ofta
foretelt utpråglat forsvarsvånliga tendenser. Och den
gamla skarpskytterorelsen med dess årliga vårnkrafts-
uppsåt var en liberal skapelse. Den njugghet och
ovilja, som i forevarande avseende kånnetecknat ofta-
nåmnda riklning, var långe ett utslag av bondemas
ståndsintresse, vilket sammankopplade vårnpliktsfrågan
med det segrande kravet på avskrivning av grund-
skatterna, den reala skattskyldighet, som vilade på
den ofrålse, men ej på den frålse jorden. Sedermera
har vår liberala vånster påverkals i enahanda syfte
av kroppsarbetarne, vilka troget foljt bondemas tra-
ditioner av motstånd mot militårvåsendet. Detta
motstånd har vuxit upp på marken av den sven-
ska, från slåklled till slåktled nedårvda individua-
lismen; det har befordrats och stårkts ej blott av
statsintressen utan också av det med de liberala
stromningarna ofta sammanlvinnade, stundom religiost
fårgade fredsslråvandena. Och dessa två faktorer ha
samverkat till att hos Sveriges liberaler våeks fient-
lighet mot det preussiska militårvåsendet, som obe-
stridligen haft ivriga anhångare bland svenska office-
rare och inom den svenska hogern.
Det år en gammal klagovisa, att liberalismen i
Sverige, sårskilt med den utgestallning den foretett
sedan 1880-lalet, stålt fråmmande for nåringslivet,
till och med varit avogt ståmd mot dess forkovran.
Den låter ju som elt blodigt gyckel, denna anklagelse
mot en politisk riktning, vårs vårldshistoriska sår-
mårke år, att den mognat uti affårslivets inlresse-
sfårer. Den poliliska och ekonomiska liberalismen
måste åtminstone betraktas som tvillingar. Och for-
klaringen till de liberala idéernas stora makt i vårlden
år, att de berett våg for handelns och industriens
våldiga utveckling, forfåktat deras angelågenheter mot
jordbrukets, fort borsens talan gentemot borden. I
alla fail ges det till och med mera ån en nypa san-
ning i de nåmnda beskårmelserna. De intellektuella
inflytelser, som pråglade åtliotalsfrisinnet, voro i over-
vågande grad estetiska och naturvetenskapliga. Och
de mån, som buro upp denna radikala studenlstrom-
ning, voro ofta soner ur åmbets-, tjånstemanna- och
jordbrukarhem. Under 1870-talets uppgångstider hade
de kommersiella och industriella intressena verkat
forkvåvande på de politiska och kullurella; i våsent-
lig omfattning har del hårskat apati i detta avseende.
Nu kom en reaktion. Och den radikalt fårgade poli-
tiska livaktigheten fick gårna ett mot affårslivet fient-
ligt slag eller åtminstone ovilligt kynnes-drag.