Det Nye Nord - 01.01.1920, Page 8

Side 6
DET NYE NORD
Januar 1920
per, i vilka de liberala idéerna foddes, for att tala
med Acton. Det år liberalismen, som skaffat Sveriges
frikyrkliga de vidstråckta fri- ocli råttigheter, de i
dag åtnjuta. De frikyrkliga åro i stor omfattning for-
budsstråvande nykterhetsvånner. Och vad som forst
och sist har sin betydelse år, att de svenska frikyrko-
forsamlingarna i våsentlig mån bestå av sådana so-
ciala mellanklassgrupper, vilka hora hemma inom det
liberala partiet. Inom det nog så måktiga Svenska
Missionsforbundet gick for tio, tjugu år sedan en
kraftig rorelse i konservativ riktning. Den alstrades
under inflytande av dess nu avlidne stiftare och ledare
P. P. Waldenstrom, en liberal och framfor allt en
glånsande forsvarare av frihandelsidéerna, vilken, sår-
skilt genom sin vakna, men ensidiga forsvarsiver och
sin brutalt fanatiska anti-socialism, drogs allt mer
åt hoger. Men efter hans dod ha inom detta samfund
intrått en stark strom tillbaka till liberalismen; olika
anledningar ha medverkat dårtill; den icke ininst
verksamma år den antimilitaristiska kånslan, som
på detta håll våckts och stegrats av vårldskriget.
»Livssynet skiller os ad«, år, om jag ej missmin-
ner mig, en från den norska Kiellandsstriden kånd
sats. Och inom Sveriges liberala parti loper en bred
och djup remna av skiljaktig livssyn, av skiljande
kulturella instinkter och intressen, vilka ingalunda
sakna ett visst samband med ekonomiska angelågen-
heter och synpunkter. Tendensen hos denna motsats-
ståmning pekar åt samma håll, som motsalsstållnin-
gen mellan »akademiker« och »seminarister« inom
norska vånstern; men den har hos oss fått en bred-
ara bana och ett rikare innehåll. Hår har man talat
om å ena sidan »professorsliberalism« och å andra
sidan »Norrlandsliberalism«; dock har den senare en
spånnvidd, som stråcker sig långt soder om Dalålven.
Vi kunna byta ut beleckningen »professorsliberalism«
mol intelligensliberalism. Men det skulle vara
ett grovt misstag att i den beteckningen inlågga den
meningen, at intellektuella krafter saknas inom det
andra liberala lagret, starlet behårsket av nykterism
och for religiøsitet. Detta består foretrådesvis av små-
borgare, bonder, tjånstemån i mellanstållning med
folkskollårare, predikanter och landsortsjournalister
som en bred intellektuell bergås. Hår ges mycken in-
telligens. Men den har icke stådse blivit tillråckligt
utvecklad; utdaningen har icke kunnat ske under
gynnsamma akademiska auspicier. Intelligensliberal-
ismen har sin hård i de storre ståderna. Den båres
upp av universitetsbildade mån och kvinnor, omlupna
av en smal ring utav folk ur kopmanna- och andra
kretsar. Hår motas intellektualism och esteticism.
Hår trivas gårna fritånkeri och negativ likgiltighet i
religiosa sporsmål; någon gång framtråder ett mera
positivt kristligt intresse, men det brukar då forete
en lutning åt den liberala teologien, som i vårt land
oftast går samman med en mycket liberal statskyrk-
lighet. Inom samma låger har Brattsystemet sina iv-
riga anhångare; rusdryeksforbudet sina lika ivriga
motslåndare. Men utan intelligensgruppen skulle par-
tiet te sig oerhort stympat, ty den foretråder dock
ett stycke av liberalismens lysande traditioner, som
en vårldshistorisk kulturfaktor. Och dess kvalitativa
betydenhet underskattas allt for mycket av den sjålv-
godhet och trångsynthet, som frodas i det andra lågret.
Det senare, som omsluter »det jevne Demokrati«,
representerar emellertid utomordentligt stora vården
av ej blott »common sense«, utan också ihårdigt,
sjålvuppoffrande arbete i de frisinnade idéernas tjånst.
I dag år det vanskligt nog att overskatta frukterna
av den verksamhet, som utforts av den sortens li-
berala i forbindelse med de religiosa och nykteristiska
foikrorelserna och med bitråde av en landsortspress,
vilken haft att kåmpa den slitande kampen mot ben-
hård konservatism, uppkomlingspråglad struntfornåin-
het och byråkratism.
Men inom detta låger har man svårt att fatta inne-
borden i Émile Laveleyes ord: »Le gouvernement des
démocraties doit étre confié å l’aristocratie intellec-
tuelle«. Det råder emellertid en avgjord skillnad mel-
lan den intelligensaristokrati, som kan identifieras
med den vidsynta, naturligt månsklige och evange-
liskt sinnad belgiske nationalekonomen, och den, som
gårna tar sig uttryck i foraktfulla åthåvor och ett
giftigt grin.
Dessa olika karaktårsgestaltningar inom den svenska
liberalismen ha stått i den intimaste våxelvårkan med
med den måktige forskjutningen i svenskt samhålls-
liv — stora grupper av medelklassen ha samman-
flutit med overklassen. De ha dånned overgått till
den politiska konservatismen. Till denna ha de fort
med sig den sociala och ekonomiska individualismen.
Liberalismen har samtidigt blivit en positivt social-
politisk, statsinterventionistisk riktning. Den utveck-
lingen har skett i underklassernas intresse. Men dessa
klasser ha i allt storre utstråckning tagits over till
socialdemokratien med dennas utpråglade egenskap
:av intresseparti. Som sådant får liberalismen num-
era endast stådja sig på vissa grupper, vilka sålunda
utgora dess egentliga våvstycke. Men till dessa kan
den som idéparti foga en bred och rik frans av
skilda samhållskategorier.