Det Nye Nord - 01.01.1920, Síða 23

Januar 1920
DET NYE NORD
Side 19
Sag, ålskar du ånnu ditt land
och lever du for det?
Droj ej att råcka trofast hånd
åt dem, som redan målet stållt
att kåmpa, segra eller do
vid Saimas strand, på Lapplands sno.
Såg, år du med om det?
Men kan du svika detta mål
for egen vinning blott.
Och kan du hugga nidings stål
i trofast, manligt, årligt brost,
då må ditt namn, ditt hus, din ått
forhånas och forvågras rått,
att dela hår vår lott.
Ibland de tappraste du ser
en liten, kåck kohort.
Mot dig ett trofast oga ler,
det Jågarn år, som skyndat hit.
I fosterlandets stora strid
han saknas ej, han bitt sin tid
att driva ryssen bort.
Ren Osterbottens tappra hår
. sitt blod på drivan got.
Dock ån sin fana hogt den bår.
Den sviktat ej, okuvat år
dess mod som forr, och vingat bly
ån bringar dod, de »roda« fly
I seger dagen slot.
Till dig, som från en vålbyggd gård
till dig från hyddan låg,
till dig som efter modan hård
ej tvekat skynda till vår hjalp
ett evigt tack från fosterland.
Besjungas skall från strand till strand
ditt skona segertåg.
Det var i hvert fald en udmerket appel til Sven
Dufvaerne i skydskåren.
Det store pompøse digt — den ny nationalsang —
blev ikke skapt av nogen finsk digler under borger-
krigen. Men den finske generalstabschef, oberst Gosta
Theslof, gjorde ett godt tilløp. Han har i fire vers
git et udmerket billede av de stemninger, som i denne
tid var sterkest hos det finske folk — fædrelands-
kjærligheten, offerviljen.
Finnar, frihetslimmen slagit!
Upp till vapen varje man!
Folk, som seklers hopp bedragit,
nu fortrycket krossas kan,
res dig åntligt, grip till vapen,
himlen for dig kåmpa skall,
och den långa fångenskapen
åndas med fdrtryckets fail.
Hogt må lejonfanan håjas,
slagit har vårt odes stund,
Segra må vi — aldrig båjas!
Våldet krossas må i grund.
Broder! lång var ofårdstiden
kvalfullt bitter kånns den ån —
strålande oss lockar striden
tor vårt land som frie mån.
Vårna landet, vårna lagen,
man ur huse, upp till strid!
Låt de finska hammarslagen
hagla som i svunnen tid!
Mot det folk, vårs loften Ijuga,
upp till kamp for land och tro,
upp till strid for egen stuga
och de kåra som dår bo!
Upp till vapen, upp till vapen!
varje man som ej år feg.
Finnar, broder, upp till vapen,
rodja for vår frihet våg!
Upp till vapen varje finne
ifrån skog och myr och sjo
nu, just nu år tiden inne
for att segra eller do!
Det kan godt hænde, at netop dette digt med de
djærve, mandige ord vil bli det krigsdigt, som vil
mindes længst — ved siden av jægermarchen. Der er
noget nøgternt, nationalt ved versene. Der er ingen
pompøse fraser, men en enkel, fædrelandsk grund-
tone, som ikke støter.
De graa stuers folk — den finske bonde — har
ogsaa faat sit krigspoem — en stille, beskeden hyldest,
som han i høi grad har fortjent.
Man såg Dig, de grå stugornas folk,
men tånkte Dig bojt mot jorden,
man trodde Dig vara en tålig tolk
for resignationen vorden,
som bojor bar och nya tog,
men levde fornojt och — dog.
Man visste Din kamp varit tung och hård,
då lyckan Dig ofta svikit,
att ofta Du gått från Din faders gård,
fast mannakraften ej vikit;
ja, stundom Du tiggarens såck
måsi axla, blivit till gåck-----—
Men Du rest Dig, stugornas folk! Du tog
vårt ode i dina hånder 1
For frihetens Finland Du s vårdel drog,
ej nojd med vad nycken sander! —
Du tror ej på ostanvinds smek,
ty alltid forut den svek.