Det Nye Nord - 01.10.1925, Blaðsíða 20

Side 86
IfiET NYE NORD
Oktober 1925
som icke blott saknar varje gemenskap med Nationer-
nas Forbund och icke vidkånnes dess auktoritet, utan
åven till sjålva sitt innersta vasen utgor en konspiration
mot hela den våsterlåndska samfundsordningen. Fin-
land måste vara på sin vakt. Det måste tånka på sitt
forsvar. Det galler dess vara eller icke-vara. Hos oss,
om någonstådes, år det dårfor uppenbart att fasta
garantier for statens såkerhet måste foregå varje tanke
på avrustning. Och sålånge Nationernas Forbund ånnu
icke trampat ut barnskorna, år det i all synnerhet på
vår egen forsvarsformåga vi måste bygga vårt hopp.
Den optimistiska tro på den strånga neutralitetens oan-
tastiighet som vunnit så brett insteg hos våra broder
i de skandinaviska lånderna kunna vi, i det exponerade
tåge vari vi befinna oss, for ingen del omfatta.
Det har icke undgått att hos mangen i vårt land
liamkaila kånsior av misståmning och besvikelse att
enighet makterna emellan icke nåtts i fråga om skiije-
domsprotokollets godkånnande. Det bekiagtiga hår-
vidlag synes emeliertid vid ett nyktert skårskådande
icke iigga så mycket i sjålva det faktum, att proto-
kollet tillsvidare icke vunnit alimån anslutning, som
fastmer dåri att varken de politiska forhållandena i
innevarande tid eller den etiska miljo i vilken det po-
litiska livet i våra dagar utvecklar sig, overhuvud kunna
anses vara av den art, att de rimligtvis medgiva en fast
grundad forhoppning om att alla stater i en nåra lig-
gande framtid skola finna det mojligt att iklåda sig
de vittgående obiigatoriska forpliktelser protokollet
innebår, med ett fast och okullrunkeligt beslut att icke
låta det stanna vid ett tomt ord utan under alla omstån-
digheter fullgora vad på dem ankommer.
Erkånnandet av ett internationelt skiljedomsinstitut
vart utslag hava obligatorisk giitighet och, dår så erfor-
dras, med tvångsmakt goras gållande gentmot de skyl-
diga, innebår icke blott ett definitivt uppgivande av
den egenhandsrått från vilken en måktig stat, enligt er-
farenhetens vittnesbord, har så svårt att avstå, når dess
intressen eller dess prestige stå ifråga och motpartens
forsvarskrafter icke åro ågnade att inge respekt. Det
innebår icke blott detta, tillika med ett oforbehållsamt
erkånnande av de fordrag som reglera de politiska for-
hållandea makterna emellan vid skiljedomsfordragets
ingående, ett erkånnande som en del stater blott motvil-
ligt och icke utan ett tyst forbehåll låta sig avpressas.
Det innebår åvenledes och icke minst en forpliktelse for
varje stat att, når så erfordras, å forbundets vågnar skri-
da till militåra sanktioner mot en fridsstorare, något
som i det nuvarande politiska livet kan gestalta sig både
synnerligen farofyllt och betungande.
Ur mondial synpunkt, och i varje håndelse ur syn-
punkten av de nationers bås ta vilka lopa den storsta
faran att utsåttas for fråmmande overfall, år det visser-
ligen gott och vål, att varje stat solidariskt forpliktar
sig att, om så erfordras, bjuda sin hjålp mot en brottslig
fridsstorare. Ingen stat kan emeliertid, for ett uppfyl-
lande av vissa solidaritetsforpliktelser gentemot en an-
nan, helt och hållet avstå från att taga i beaktande
vad dess egen såkerhet och dess egna intressen kråva.
Och om de betånkligheter den i sådant avseende hyser
icke åro stora nog att avhålla den från att bitråda ett
allmånt och obligatoriskt skiljedoms- och trygghets-
avtal med dess maktpåliggande och onerosa konse-
kvenser, så år dock alltid fara forhånden, att dessa
betånkligheter, når det gåiler forbindelsernas infriande
in casu, te sig så stora att staten kånner sig forhindrad
att fullgora vad den åtagit sig.
Det måste medges att de risker som garantiavtalet
skulle åvålva medlemmarna i Nationernas Forbund, i
innevarende tid och i all synnerhet så långe vårldskri-
gets reminiscenser åro så fårska, for många stater måste
te sig både stora och skråmmande.
Det forstå — men visserligen ingalunda det enda —
viilkoret for ett framgångsrikt utbyggande av pakten
genom ett obiigatoriskt skiljedomsavtal med åtfoijande
sanktionsforpliktelsar synes vara, att en avsevård reduk-
tion fås till stånd av de risker for en påtvungen mili-
tårisk intervention, som medlemmarna av Nationernas
Forbund iklåda sig genom fordragets undertecknande.
Det år sårskilt åt detta håll de nårmaste anstrångnin-
garna måste riktas.
Alla krafter måste såttas in på att avlågna de brånn-
stoff som på så många håll och i så stor myckenhet
hopats efter vårldskriget eller blivit kvar från tidigare
perioder, och Nationernas Forbund har hår rikligt
med tillfållen att fortfarande gora sitt medlande och
auktoritativa inflytande gållande.
Hela de overenskommelser som i våra dagar spon-
tant ingås mellan enskilda stater for tvistigheters un-
danrodjande och fredens bevarande bidraga att bana
våg for ett framtida utvidgande och stårkande av for-
bundets makt och auktoritet. Det nåt av skiljedomsav-
tal rom redan knutits mellan så många nationer skall,
så hoppas vi, småningom yttermera vidgas och for-
tåtas i fredens intresse, och den långe beramade trygg-
hetspakt, vårs avslutande forvåntas mellan några av
Europas makter, skall utan tvivel i avsevård grad
bidraga till att minska oron i vårlden och for Natio-
nernas Forbund underlåtta ett framgångsrikt full-
gorande av dess mission. Vi kunna torhånda gora
oss forhoppningar att detta såkerhetsavtal icke skall
forbliva det enda.
Vad sårskilt de fyra nordiska lånderna vidkommer
kunde det torhånda såttås i fråga, huruvida icke det
intima kulturella samarbetet dem emellan understun-
dom kunde till omsesidig fordel kompletteras med en
samrådan åven i politiskt avseende, dår gemensamma
intressen stå ifråga och ett gemensamt stållningtagande
vore av vikt. Ett nårmande av denna art voro tvivels-
utan ågna att gora den skandinaviskt-finlåndska nor-
den mer inflytelsesrik och respekterad och dårmed i
sin mån bidraga till dess trygghet och våridsfredens
bevarande.
Vida viktigare ån att soka stårka Nationernas For-