Det Nye Nord - 01.10.1925, Side 21

Oktober 1925
DET NYE NORD
Side 87
bunds auktoritet och betydelse samt undanrodja stote-
stenarna for våridsfreden genom ett brådstortat utbyg-
gande av pakten med beståmningar till vilka allmån
anslutning dock ej kan våntas och vilkas efterfoljande
i praktiken gestaltade sig problematiskt, år det under
nuvarande forhållanden att gora vad som goras kan
for att indraga alla vårldens fornåmligare nationer i
forbundets krets. Tysklands intråde skall i hog grad
oka dess moraliska auktoritet och inflytande. Till syn-
nerlig båtnad for Nationernas Forbund och stårkandet
av dess mondiala betydelse skulle det lånda, om en
utvåg funnes att gora Forenta Staterna till en medlem
dåri, eller åtminstone få till stånd en så intim samver-
kan med dem som mojligt. Det år likaså att beklaga,
och i all synnerhet ur finlåndsk synpunkt år det be-
klagligt, att Ryssland tillsvidare icke låter sig indragas i
forbundet och dårmed pålåggas det ansvar som foljer
med ett medlemskap dåri.
Forst som sist kan det emellertid icke for ofta repe-
teras att en fast och under alla skickelser hållbar grund
for Nationernas Forbunds formåga att fylla sin freds-
garanterande mission icke kan låggas utan vissa ide-
ella forutsåttningar, som forsvåra konflikternas upp-
komst, gora en skiljedom respekterad och skapa redo-
bogenhet for att beivra overtrådeiser dåremot. Och
huru desillusionerande det ån må vara for alla dem
som dromma om, att Nationernas Forbund med några
myndiga beståmningar och skickligt formulerade para-
grafer i en hast skall forvandla vårlden till ett frides
rike, kan det ej nog skarpt betonas, att dessa mentala
forutsåttningar for den planerade mondiala råttsord-
ningens hållbarhet ån så långe blott i mycket begrån-
sad utstråckning åro forhånden.
Den hånsynslosa nationalismen, som icke vill veta av
någon dagtingan dår det egna landets intressen stå i
fråga, har fortfarande ett fast grepp om den stora
mångdens tånkesått och råttfårdigar i dess ogon varje
slags overgrepp som exponeras i skenet av dess egen
fordel. Tid efter annan reser den, ån hår ån dår, upp
sina oforsynta krav, redo att, dår den paras med makt,
bjuda trots åt den internationella rattens postulat och
dess våktare. Det finnes ånnu hos folken så foga av
den respekt for andra folks vitala intressen och be-
råttigade krav, som oundgångligen forutsåttes for att
lågga band på de nationella lidelserna, så foga av den
internationelle rets- och solidaritetskånsla som erfor-
dras for att en stat, spontant och utan nodtvång, skall
underkasta sig ett skiljedomsutslag som går den emot,
eller taga på sig de offer som av den kråvas for att till
verkstållighet bringa en fåild dom gentemot en frids-
storare som icke fogar sig dåri.
Nationernas Forbund har ytterst sprungit fram ur
ideela stromningar, som i vår tid kraftigare ån forr sokt
att arbeta sig fram. Det har. stott på dessa stromningar,
allaredan utfort ett icke obetvdande vårv. Sjålva dess
existens och sjålva det faktum, att varje nation som
ser sig utsatt for ett fråmmande overgrepp i detsamma
finner ett auktoriserat internationelt forum infor vilket
det har rått att fora fram sitt klagomål och rått att
kråva att detta klagomål skall tagas till omprovning, år
en vinning av stor betydelse. Nationernas Forbunds
framtid, dess utveckling till storre betydelse och auk-
toritet år intimt och olosligt forknippat med ett fortsatt
vidgande och fordjupande av dessa stromningar, och
ett framgångsrikt arbete på detta håll år sist och slut-
ligen den enda garantin for att forbundet en gång skall
formå fylla sin uppgift fullt och helt.
Det må såttas i fråga huruvida det år en klok politik
att soka forcera utvecklingen genom att, halvt mot deras
vilja, pålågga folken vittgående obligatoriska forplik-
telser, vilka i ett kritiskt ogonblick lopa fara att igno-
reras, varmed forbundet berovas sin auktoritet och kon-
flikter skapas i stållet for att losas. Ett forsiktigt fort-
skridande steg for steg, om ock långsamt, under sorg-
fålligt beaktande av vad som år praktiskt genomforbart,
synes vida vågnar vara att foredraga, och ån så långe
synas alla stråvanden att skapa råttsligt bindande
såkerheter for fredens bevarande måsta samgå med
betydande konsiderationer for de enskilda makter-
nas sårstållning och intressen. Ett forsok i rått
riktning i fråga om skiljedomsidéns genomforande inne-
ligger torhånda i den svenska utrikesministern Un-
déns forslag, »att ut arbeta en allmån konvention obe-
roende av forbundspakten, till vilken lånderna kunde
ansluta sig med vissa forbehåll, om de så anse nodigt«.
For Finlands vidkommande skulle, synes det, visserligen
bitrådandet av en sådan konvention forlora huvud-
parten av sin betydelse utan en anslutning av vårt ostra
grannland, varpå under nårvarande omståndigher
icke år att råkna.
Helsingfors den 19 september 1925.
/'■
Har ock Folkforbundets verksamhet icke nått de
resultat man kunnat vånta och som det till en
borjan syntes ge loften om, vore det dock helt såkert
orått att en dag låta det falla. Det betecknar forviss ett
steg i rått riktning, och det år tydligt, att det upp-
båres av krafter, som hora framtiden till. Att låta
det gå om intet skulle innebåra en tidsforlust, ty
såkert skulle vi snart åter få se ett liknande arbete
igångsått, och startens moda skulle då till ingen nytta
återupprepas. Det år sant, att forbundet lider av svag-
heter; framfor allt att det år sammankopplat med
Versaillesfreden och att det saknar maktmedel. Men
det senare år måhånda dock icke någon brist. Dess
kommande materiella styrka skall vål ligga i att de
stater, som anslutit sig till det, stålla sina maktmedel
utan reservation till dess forfogande, att de identifiera