Eining - 01.07.1953, Blaðsíða 2

2
EINING
j
Hálsning
Nar Nordens nykterhetsvánner sam-
las hár i várt land till kongress för
första gángen, ár det naturligt, att vi
hár inte har nágon högre önskan án
att vára gáster mátte kánna, at de
áro válkomna, och att vi i sjálva verket
hár lángtat eftir den dag, dá det blev
vár tur att taga emot kongressen.
Vi vet vál, att vi kanske inte i alla
avseenden kan göra mottagandet, som
vi helst hade önskat, och att várt land
inte har mycket att bjuda dem, som
áro vana att ha för ögonen sköna och
storslagna byggnader, gamla kyrkor,
slott eller andra liknande synliga min-
nen frán gángna tider. Vi kan heller
inte távla med dem, som kommer frán
sydligare luftstreck, nár det gáller
vacker och omváxlande vákstlighet,
stora skogar eller böljande ákerfált.
Várt land ár kargt, stenbundet och fat-
tigt, har litet av den milda tjusning,
som man ár van vid i sydligare lánder.
Men för vára ögon ár det dock vackert
och áger en oándlighet av tjusning och
mángskiftande stámningar, trots sin
fattigdom och nakenhet. — Vi skulle
önska, att vára gáster kunde upptácka
och uppleve nágot av detta, sá att de
kunde fömimma, att áven landet sjálvt
breder ut sin famn för att válkomna
dem.
Tyvárr kan det inte bli mycket tid
til att se landet under kongressdagama,
men i den mán tiden tillláter, ámnar vi
göra várt básta för att ge vára gáster
tillfálle at besöka nágra sevárda platser
och hoppas att det skall kunna ge nágra
intryck av landets egendomliga natur.
Detta ár dock endast en del av vára
önskningar och förhoppningar i för-
bindelse med nykterhetskongressen —
och máhánda inte den betydelseful-
laste.
Vi ár vál medvetna om, alla, som
samlas till denna kongress, varifrán vi
án mánde komma, att den básta und-
fágnaden ár, om sjálva mötet och vár
samvaro dár har mycket att skánka
oss, om det ger oss stegrade förhopp-
ningar och ökad tillförsikt, större ar-
betsmöjligheter, större segervisshet för
vár gmensamma goda och ráttfárdiga
sak.
Vi kan inte dölja för oss sjálva, att ti-
den ár ogynnsam för nykterhets-idealen.
Trots allt nykterhetsarbete och trots en
viss vilja, som spáras inom olika lán-
ders lagstiftning, för at stávja drycken-
skapen, kan man inte se báttre, án att
dryckesseden ár i tilltagande, och att
hela nationers fullstándiga alkoholi-
sering blir mera och mera hotande.
Övrallt, dár man försöker att förhindra
alkoholmisbruket i minsta mán, höras
högröstade protester och krav pá friare
tillgáng till sprit, mera spritförsáljning,
mere spritproduktion, eller med andra
ord: stándigt ökad dryckenskap, stán-
digt ökat elánde, brottslighet och för-
fall. Kraven framstálles alltid i civilisa-
tionens namn, och man talar om
,,dryckeskultur“, ehuru mánsklighetens
hela erfarenhet klart och tydligt visat
den sanningen, att allt alkoholförbruk
— sávál det ,,fina“ som det ,,grova“—
ár som ett knytnávslag i ansiktet pá allt,
som förtjánar namn av kultur.
Þjóðleilchúsið. — Hátíðleg opnun norræna
bindindisþingsins verður í Þjóðleikhúsinu.
Friðrik Á. Brekkan.
Detta ár inte sagt hár, för att det
kan ráda tvivel om att vi alla förstár
det, men endast för att understryka nöd-
vándigheten av, att nykterhetsfolket
oförtrutet fortsátter sitt trágna arbete
och aldrig ger vika för nágra som helst
missrákningar eller motgángar.
Denna nykterhetskongress skulle bli
oss en vapensmedja, dár vi kunde hámta
vapen och rustning till den forsatta stri-
den, som aldrig fár vila. — Hár behöver
vi att finna rád — nya eller gamla rád
— men framför allt rád som duga till
att föra nykterheten framát och bana
vág för nykterhetsidealen.
Vi vet, att ánnu har vi lángt kvar
till málet, och vi har áven klart för oss,
att den strid, som nu förestár, máste
bli hárdare och mera krávande án
nágonsin förr. — Men vi tror ocksá, att
den goda och ráttfárdiga saken skall
segra till slut. F. Á. B.
f
f
f
*
1
* i
4 f
* <