Fróðskaparrit - 01.01.1994, Side 76

88
FÍPAN FAGRA OCH DRÓSIN Á GIRTLANDI
páverkan frán keltisk, nármare bestámt
irisk eller skotsk-gálisk, tradition. Detta har
jag behandlat i annat sammanhang (Alm-
qvist, 1994), och det ár inte nodvándigt att
nu gá in hárpá i detalj. Vad som har sárskild
betydelse for oss ár emellertid att det verkar
som om vissa av dessa, som jag menar,
iriska eller skotsk-gáliska drag i islándsk
tradition ocksá foreligger i flyktepisoden i
den utgestaltning som den har pá Fároama
i Fípanfagra.
Vad jag har i tankarna ár bl.a. arten av
hindren i flyktscenen. Óver sagans hela ut-
bredningsomráde ár de ojámforligt vanli-
gaste hindren en skog, ett berg och ett hav
- vanligen ocksá i just denna ordningsfoljd
- sá att hindren blir allt svárare att forcera,
tills játten slutligen spricker och dor under
det fmktlosa forsoket att dricka upp hela
havet (Aame, 1930: 17-93).
Vid sidan av dessa hogfrekventa och
nára nog overallt forekommande hinder
mðter vi emellertid i vissa lánder eller pá
vissa omráden andra som ár mera sállsynta.
Till dessa hor, som den norske folkloris-
ten Reidar Th. Christiansen visat (1959:
105), bl. a. elden, som vi mðter huvudsak-
ligen pá iriskt omráde, men som ocksá in-
gár i tre av de islándska Búkolla-varianter-
na(Ámason, 1954-61: II: 445-456; V: 139-
141; V; 141-142; j.fr. Sveinsson, 1929: 1, 4
och 2). Námnas kan vidare att det tredje
och sista hindret i dessa varianter i likhet
med i Fípanfagra - utgðres av berget, allt-
sá inte, sásom vanligtvis, av vattnet.
I samband hármed stár i Búkolla-vari-
antema att en sárskild anknytning skapats
mellan vattnet och elden: játten dricker upp
vattnet, fðr att sedan slácka elden genom att
spy eller pissa det uppdruckna ðver den. Att
motiv pá detta sátt knytes fastare till varan-
dra, och sá att sága integreras i varandra, ár
enligt Christiansen ett fór irisk beráttartra-
dition typiskt drag: “Such combinations
seem to be a general tendency in Irish
storytelling, and aim at producing a closely
- knit pattern where every detail is utilized”
(1959: 105). Att en sádan motivintegration
ursprungligen ingátt ocksá i Fípan fagra
verkar inte osannolikt. Jag tánker dá
sárskilt pá radema Drekka mundi hann
[.játten] vatnið/sløkkja mundi hann bál
(och liknande), vilka - ehum de saknas i
Sandoyarbók - ingár i de ðvriga varianter-
na av Fípan fagra (CCF II: 165, strof 40;
167, strof 26; 170, strof 40).
Áven ett annat framtrádande drag i iriska
och skotsk-gáliska undersagor, námligen
den látthet med vilken olika sagotyper hy-
bridiserar och ingár i kombination med var-
andra, har sitt motstycke i Fípanfagra.
Som námnts, upptráder Fípan i slutsce-
nen fðrkládd och under det antagna namnet
Nævrikosti. Ronald Grambo tánker sig att
vi i denna episod skulle kunna ha att gðra
med en reminiscens av det motiv som sago-
forskama bmkar kalla The Forgotten Fian-
cee eller Den glomda bruden (Grambo
1961: 177), vilket ingár i en grupp varianter
av The Girl as Helper in the Hero ’s Flight,
som i The Types of the Folktale samman-
fðrts under beteckningen 313C. Detta kan
jag fðr egen rákning inte finna sárskilt san-
nolikt. Báttre skál har man att hálla fðre att
motivet hárrðr frán den sártyp av Askunge-
sagan (Typ 510, Cinderella and Cap of
Rushes, i Aarnes och Thompsons katalog),
som i Sverige gár under benámningarna