Læknablaðið : fylgirit - 01.03.1983, Blaðsíða 103

Jamfört med den nya 70-arskohorten som undersöktes 1976/77 skiljde sig
70-aringarna 1971/77 endast vad galler förbrukning av rytmreglerande medel
(som anvandes av 15% av mannen och 17% av kvinnorna hos de "nya" 70-aringarna),
och analgetika bland kvinnor (27%). I övrigt förelag inga namnvarda kohort-
ski1Inader.
En ökad dödlighet mellan 70 och 75 ars alder förelág hos man med digitalis,
sedativa, neuroleptika, kalium, karldilaterande medel och laxantia vid 70 Srs
Slder. Femarsmortaliteten var högre hos kvinnor som stod pS digitalis, bronk-
dilaterande medel, antidiabetika, diuretika, karldilaterande medel, neurolep-
tika och j'árnpreparat vid 70 Srs Slder an bland övriga kvinnor.
Majoriteten bland de undersökta 75-Sringarna visste varför de behandlades med
sina olika Tákemedel. Det ár dock anmárkningsvárt att 8% av probanderna med
digitalis, 15% av mánnen med rytmreglerande medel, 17% av mánnen med antihyper-
tensiv medicinering och 3-4% av probanderna med laxermedel, inte visste, eller
var osákra pS varför de intog medlet ifrSga.
Den tidigare pávisade höga lákemedelskonsumtionen vid 70 Srs Slder hos det
av oss studerade representativa urvalet av 70-Sringar i Göteborg tenderar
sSledes att öka ytterligare under femSrsperioden fram till 75 Srs Slder. Detta
trots att de probander som avlidit mellan 70 och 75 Srs alder hade en högre
Tákemedelskonsumtion 'án övriga probander vid 70 Srs Slder.
Det 'ár för flertalet Tákemedel svSrt eller omöjligt att i nuvarande fas av
materialbearbetningen avgöra om denna stora Tákemedelskonsumtion ár adekvat
eller ej - dvs om en av överdiagnostik föranledd överbehandling föreligger.
FrSgan om möjlig överdiagnostik - överbehandling och dess motsats underdiag-
nostik/underbehandling 'ár central inom geriatriken och beror ytterst pS bristen
pS normalv'árden i högre áldersgrupper.
Vad g'áller behandling med digitalis i det aktuella patientmaterialet före-
ligger sannolikt bSde överbehandling och underbehandling vilket visats av
Sten Landahl i hans gradualavhandling (Landahl 1980). Han fann dár att av
digitalisbehandlade probander förelSg en klar indikation hos en tredjedel,
en tveksam hos en tredjedel och ingen indikation hos en tredjedel. En lika
stor grupp som den sistnámnda (6% av den obehandlade populationen) borde enligt
hans mening ha digitalis trots att de inte hade det.
Vi 'ár angelagna att betona att underbehandling av l'ákemedel föreligger
likav'ál som den mer uppenbara överbehandlingen. Sannolikt förekommer dessa
tvS fenomen i högst olika proportioner för olika lákemedelsgrupper. Aldre,
svSrt multifaktoriel 1t sjuka patienter har ocksá inte s'állan behov av en
multifaktoriell l'ákemedelsbehandling. En schablonm'ássig rekommendation att
áldre patienter inte skall stállas pS fler án t ex tre 1'ákemedel synes oss
orationell och icke medicinskt grundad.
Válkánda s k utsattningsstudier av digitalis har visat pS en betydande
överdiagnostik och överbehandling med digitalis. I material d'ár man till synes
noga överv'ágt indikationer för diuretikabehandling för incipient eller manifest
hj'ártinkompensation eller s'ákerstálld hypertonisjukdom, visar emellertid pre-
liminára resultat i egna studier att behovet av denna typ av medicinering
verkligen oftast föreligger i de námnda fallen, och att man sSledes vid s k
utsáttningsförsök fSr bakslag.
Det faktum att för vissa 1'ákemedelsgrupper upp emot en tiondel, ibland - hos
mánnen - upp mot en femtedel, av probanderna inte visste eller var osákra om
anledningen till 1'ákemedelsbehandlingen, gör att det fortfarande finns utrymme
för rekommendationer att noggrant s'átta patienten in i indikationen för
101