Læknablaðið : fylgirit - 01.03.1983, Qupperneq 166

a t t diagnosen sakerstállts
a t t döden ár vántad inom en relativt kort tidsperiod
a t t várdens inriktning nu helt fokuserats mot symtomatisk
behandling
Vi talar áven om en pre-terminalvárdsfas, innebárande den tidsrymd, dá riktad
behandling alltjámt gives, t ex cytostatikabehandling, strálning, operativ be-
handling.
Att sköta om döende mánniskor kráver den yttersta observans och lyhördhet
för patienternas och de anhörigas behov. Behandlingsbeslut nár det gáller pa-
tienter med obotliga sjukdomar ár svára. Det ár svárt att avgöra, nár aktiv be-
handling skall insáttas, án svárare att stoppa redan pábörjad behandling. De
psykologiska faktorerna spelar hárvidlag en nyckelroll för sávál patienten och
hans familj som för den medicinska personalen. Om patienten skall kunna fá god
várd i sitt eget hem, máste lákaren kánna sig överygad om att hemsjukvárd ár
lámplig i det i individuella fallet, att patienten sjálv önskar várdad hemma,
och att familjen vill och med lámpligt stöd förmár klara av várden.
Dessa svára stállningstaganden handlágges genom att giva all tillgánglig
information om diagnos och prognos till sávál de hemmavarande som den behand-
lande personalen. Nár det gáller patientens rátt att "fá veta" respekteras det-
ta likavál som hans rátt att "slippa veta". Patienten och hans familj försákras
alltid, att allt vad som medicinskt göras kan för att hjálpa och underlátta,
kommer att göras. Man garanterar ocksá omedelbar intagning i sluten várd, om
detta i nágot skede av hemmavistelsen skulle vara att föredraga.Ett sádant löfte
ár en stor trygghet för patient och várdare och innebár kanske förutsáttningen
för att man vágar vara hemma.
Tillgáng till slutenvárdsplats ár ett absolut máste för att kunna erbjuda en
dödssjuk person várd i hemmet i den omfattning som skett i Motala 1980. Hárige-
nom kan ocksá viktig várdkontinuitet sávál i den öppna som slutna várden garan-
teras patienten.
Det behöver knappast pápekas att dessa várdfall ár utomoröentligt personal-
krávande, sávál tidsmássigt som kánslomássigt. Periodvis ár upprepade dagliga
tráffar och stödjande samtal nödvándiga med patienten och hans familj. Det ár
ocksá viktigt att stödja personalen, och att kommunikationen personalen emellan
hálles pá ett maximum. Detta gáller inte minst natt- och dagpersonalens infor-
mationsbehov. Varje ny fas av patientens tillstánd och eventuellt ándrad be-
handling eller behandlingsinriktning máste ná fram till samtliga várdande. Má-
let ár hela tiden att möjliggöra för pati'enten och hans familj en sá fridfull
och "god" död som möjligt. Personalens roll och instállning emotionellt spelar
dá en avgörande roll. Lika tillfredsstállande som det kan vara för akutsjukhu-
sens personal att ha genomfört ett livráddande medicinskt ingrepp i vár moderna
teknologiska sjukhusvárld, kan det vara för den lasarettsanslutna hemsjukvár-
dens personal att fá haft förmánen hjálpa en medmánniska till en várdig várd-
tid i livets slut med ett minimum av smárta och á.ngest för sávál patienten som
den anhörige. Stödet till anhöriga ár för personalen en angelágen uppgift, som
kan vara vál sá tidskravande som hjálpen át patienten. Döden ár i egentlig me-
ning en familjeangelágenhet, en del av livet.
Det har skett en ökning av andelen terminalvárdsfall sedan 1979 med 21%.
Under det ár som gátt har terminalvárdsfallen státt för 3 673 várddagar, vilket
motsvarar 17,5fó av totala antalet várddagar, samtidigt som det motsvarar 25%
av patientantalet.
Medeláldern för samtliga terminalvárdsfall ár 76,0 ár. Endast 1 patient har
varit under 50 ár. Av övriga patienter har merparten varit över
164