Læknablaðið : fylgirit - 01.03.1983, Qupperneq 188

att máta áldre patienters orientering i tid och rum. Intervjun omfattade en
social anamnes och tog i genomsnitt 45 minuter men med stor variation. Inter-
vjun kunde genomföras hos omkring 75% av patienterna. Information inhámtades
ocksa frán personal och/eller anhöriga.
Den individhistoriska undersökningen syftade till att i ett historiskt
perspektiv registrera isoleringsskapande faktorer. Vid 1ivsödestecknandet
anvándes flera slag av kállmaterial. Exempel pá faktorer som sárskilt
beaktades var utbiIdningens karaktár och kvalitet, social och ekonomisk
status, yrke, yrkesutövningens karaktár och anstállningstidens lángd, före-
ningsengagemangens regelbundenhet, varaktighet, djup och bredd, bostadens
standard i förhállande till nármiljön, flyttningsbenágenhet samt personliga
attityder till arbete med andra, kommunikation och rádande dominerande
kulturmönster i nármiljön.
Vi har föredragit att hár lámna endast sparsamma resultatanalyser. Vi
betraktar námligen studien hittiils snarare som hypotesgenererande och
metodutvecklande - sárskilt vad gáller den tvárvetenskapliga ansatsen.
Frán den medicinska undersökningen kan námnas att livsstilsmönster - sárskiit
innefattande tobak och alkohol - synes kunna páverka áldrandehastighet och
grad av sjuklighet. Sádana livsstilar var klart överrepresenterade hos mánnen
pá sjukhemmet, jámfört med representativa material frán vára gerontologiska
och geriatriska populationsstudier.
Den globala psykologiska bedömningen visade att patienterna överlag
var mycket tinfredsstállda med att pá detta vis uppmárksammas. Uppgifter -
áven icke psykologiska - som inte avdelningspersonalen kánde till och som
inte heller förekom i journalanteckningarna dök ofta upp under intervjuerna,
vilket kunde bidra ti 11 en báttre förstáelse för patienten. Áven rent
psykologiska data, t ex báttre eller sámre intellektuellt fungerande hos
patienten án vad personalen antagit, kunde bidra till att patientens totala
situation förbáttrades eftersom kraven pá patienten báttre kunde anpassas
till de aktuella förutsáttningarna.
Bland förvántat isoleringsskapande faktorer kan námnas kort anstállningstid,
hög flyttningsintensitet, kulturell, social eller ekonomisk avvikelse frán
nármiljöns genomsnitt, bristande föreningsengagemang utan anknytning till
arbetsplatsen, samt negativa attityder till samverkan pá arbetsplats och i
nármiljön. Vid en fördjupad analys visade det sig att vissa faktorer hade
en större betydelse för isolering i högre álder án andra. Situationen i
nármiljön (bostadsomrádet), yrkets individuella karaktár och den enskildes
attityder till samverkan med andra tenderade sáledes att vága tyngre án t ex
anstállningstidens lángd och flyttningsintensiteten.
Tvá delvis mycket typiska patienter skall kortfattat beskrivas:
74-árig fránskild man
Medicinskt: Opererad för magsár för 20 ár sedan. Flera olycksfall - hjárn-
skakning 1970, revbensfraktur och överarmsfraktur 1971. överkáksprotes
sedan 1950. Kronisk bronkit, Dupuytrens kontraktur och cerebellár ataxi.
Pátaglig polyneuropati med gángsvárigheter. Várdad för delirium tremens
1970. Rökare.
Psykologiskt: I psykologiskt hánseende förháilandevis god funktion. Föga
symptom pá desorientering. Dá mátningarna dock visade pá vissa orienterings-
defekter torde det i hans fall snarare bero pá ett bristande intresse för
djupare engagemang i omgivningen - flackhet. Kontakten med kamrat.er och
sjukvárdspersonal fungerade - men ytligt. Vidare mild ángestbenágenhet och
viss depressivitet.
186