Det Nye Nord - 01.02.1920, Blaðsíða 11
Februar 1920
DET NYE NORD
Side 39
kammaren, befanns håfta i 11 kr. och 57 ores skuld
for uguldna kommunalutskydler. Hogsta Domstolen
forklarade honom icke valbar; alla valsedlar med
hans namn kasserades; hela valet upphåvdes; de 22,
som kommo nårmest i rostetal fork]arades valda.
Dessa tjugutvå utgjorde den protektionistiska vallistans
namn. Darmed var den protektionistiska majoriteten
given; i annat fali hade skiftet kommit några år senare.
Och den moderat-liberale frihandlaren O. R. Themp-
tander låmnade nu sin statsministerstållning. Om-
slaget i den politiska våderleken vart fullståndigt.
Kooservatismen blev allt mågtigare. allt mer trång-
brostad, allt mer hånsynslos. Åtalsiver och planer på
n5ra lagar for tanke- och yttrandefrihetens kvåvande
voro utmårkande drag for nu foljande lastrum, medan
radikala och socialistiska tankestromningar och folk-
rorelser våxte sig krafligare..
Den man, vilkens namn varder baneret for den
skarpa frisinnade oppositionen, år S. A. Hedin, den
negative »braståndaren«, vårs positiva socialpolitiska
insatser redan nåmts. Han var mannen med de
starka motsatserna: till sitt personliga kynne aristokrat,
men politiskt demokrat; republikan, men ivrig anhång-
are av den allmånna vårnplikten; en byråkratfientlig
liberal, glodande i sina sympatier for Frankrike och
glodande i sina antipatier mot Tyskland — men
samtidigt foreteende en livlig benågenhet for kateder-
socialismen. Hur långt han till kynneslåggning och
askådning ån stodo från socialdemokratien, var han
dock en av dem, som gjorde de storsta insatserna for
att jåmna vågen for fruktbårande samverkan mellan
liberalism och socialism i Sverige. Norska vånsterns
anhångare under riksråttsstriden och norska hogerns
meningsfrånde i fråga om gemensam utrikesminister,
var lian Norges hångivne vån, vilkens eldsjål flammade
mot revisionismen, det beryktade storsvenska upptågel
av 1895, och som 1905 glomde sin gamla ovilja mot
Oscar II och dagarna fore sin dod i hjårtevarma
ordalag prisade denne for hans fredsvilja.
Lika fråtande skarp och tåndande bitter, som Hedin
hamtrådde, lika mjukt medlande var Ernst Beckman,
en svensk biskopsson, vilken vart en fullodig pepre-
sentant for anglo-amerikansk, något puritanskt fårgad
humanism. Såsom publicist (en tid redaktor for
Aftonbladet) och riksdagsman gav han många goda
socialpolitiska uppslag; når Frisinnade landsforeningen
år 1902 bildades såsom en allmån riksorganisation
av den liberala vånstern, blev han en i många fail idea-
hsk ordforande; och når han nu njutcr sitt otium
nere i Florida eller borta vid Pacifickusten, år det
manga, som onska, att han fortfarande vårkade bland
0SS som en forbindelselånk mellan de skilda riktnin-
garna av svensk liberalism. I januari 1900 grundades
kiberala samlingspartiet, i sig upptagande det av
Stockholmsliberaler behårskade Folkpartiet saml en
(lel moderatare element; och till partiets chef korades
en av de forutvarande liberala vildarna, huvudstads-
representanten, matematiklektorn, bankofullmåktigen
doktor Sixten von Frie s en, en utpråglad realpoli-
tiker, forsiklig och måttfull, trygg och såker — med
en radikal signatur: han har alltid forblivit trogen
sitt ungdomsbeslut att aldrig la emot en orden.
I denna sin ledarestållning eftertråddes von Friesen
Karl Staaff, i åtskilliga avseenden den mest stor-
siilade och fångslande av alla Sveriges liberala poli-
tiker. Nu, fyra år efter sin fortidiga bortgång, tråder
han fram for oss, beslrålad av intelligensens och
karaktårens glans, men också omlioljd av de lidna
nederlagens dimma. Med sitt demokratiska patos, sin
lysande framstållningskonst, sitt varma sociala hjårte-
lag, sitt vetenskapliga allvar, sin kårva otillgånglighet
i det privata livet, sina hårskarlater gentemot den
trångre kretsen av partivånner, sina demagogiska ryck
på den breda politiska platformen, sin brist på per-
sonlig anpassningsfårdigliet och sin ibland svaga for-
måga av månniskobedomning hade han utomordenlligt
stora forutsåttningar att lyckas, men likaledes mycket
stora forutsåttningar att misslyckas. Hans motståndare
fattade hans belydenhel; dårfor rasade de mot honom,
som de gjorde, anvåndande de tvetydigaste vapen.
Samtidigt trådde hans fel till den grad i oppen dag,
att de, som kunda folja honom på nårmare håll, ej
ej alltid ågnade honom den hånforda vordnad, som
kom honom till del från de breda lagren av hans
parti. Det underliga år, att man i framtiden ej skulla
kunna peka på någon storre reform, vid vilken Karl
Staaffs namn år fåst, men icke desto mindre kommer
hans politiska vasen, att under långliga tider hållas
hogt i minne av Sveriges demokrati. En av de mest
ursprungligt uttånlcta, en av de djårvasle och mest
vidsynta handlingar Staaff utforde, var lillsåtlande av
den stora forsvarskommissionen år 1911. Det lider
intet tvivel, att den beredde och kunde ytterligare ha
berett forsvarsfrågan en ny och gynnsammare ståll-
ning hos massan av folket. Men då år det så mycket
mera tragiskt, att innan kommissionens vårv var
fyllt, det stampades upp en våldsam virvelstorm i
denna fråga, och att infor denna foll Karl Staaff 1914
i egenskap av regeringschef for andra gången. Och
foljande år — på hosten 1915 — gick han bort,
medan segrarna fortfarande foljde de tyska vapnen,
medan vinden blåste starkt mol hans ideal. Ett par
månader efter hans dod måsle en av hans trognasle
medarbetare David Bergstrom, ledamot av de båda
staaffska ministårerna, den stora rostråttsrorelsens
skicklige organisator och outtroltlige ledare från 1890-
talet, låmna landet for att tilltråda en generalkonsuls-
post långt borta i Kanada. Och en tid efteråt skordade
doden en annan av den liberala vånsterns spetsar
forre ecklesiastikministern, l'olkskollåraren Fridtjuf
Berg, en intellektuellt och moraliskt lika solid som
vål utmejslad personlighet. Han var den målmedvetne
folkskolepolitikern, vilken i ståndscirkulationens
Sverige, varest folkskolestadgan av 1842 utgjorde en