Det Nye Nord - 01.10.1920, Síða 7

Oktober 1920
DET NYE NORD
Side 227
løbig sat utenfor den aktive politikk, men hans ut-
talelser om dagens spørsmaal vekker paa grunn av
hans personlige stilling altid opmerksomhet. For en
tid siden kom han med en hvass og rammende kritikk
av Folkenes forbund, og nu har han nylig paa en
opsiktsvekkende maate tatt avstand fra en rekke av
de økonomiske foranstaltninger, som blev tatt eller
planlagt av den tidligere regjering, deriblant stats-
handelen og den ekstraordinære formuesskat. Han er
blit imøtegaat i Dagbladet i en rekke artikler og
intervjuer av Gunnar Knudsen og finansministeren i
hans ministerium Omholt, og der har mellem disse
to herrer paa den ene side og Mowinckel paa den
annen vist sig et skille, ikke bare i synet paa den
øieblikkelige situasjon men ogsaa i grunnsynet.
P. G.
Valen till riksdagens andra kammare åro nu over
och redan i slutet av september, då de sista
valresultaten blivit slutråknade, kunde stållningen
overskådas. Utgången innebar i korthet nederlag
for samtliga vånsterpartier: frisinnade (borgerliga
radikaler), gammalsocialdemokrater och vånstersocia-
lister, samt motsvarande seger for den borgerliga
hogern och de tvenne fria bondegrupperna,
»Bondeforbundet« och »Jordbrukarnas Riksforbund«.
Sjålva valdeltagandet var icke sårdeles livligt. Många
valmån på vånsterkanten funno det tydligen låmpligt
att demonstrera sin åsikt genom att sitta hemma.
Den borgerliga hogern åter okade något sin valmans-
siffra (cirka 182,000) från 1917, och vardera bonde-
gruppen fick ungefår 15,000 roster mera, sammanlagda
uppnådde de 93,000 roster. De frisinnade forlorade
icke mindre ån 60,000 roster och kommo blott upp
till siffran 144,000; respektive siffror for hogersocia-
listerna voro 33,000 och 196,000. Vånstersocialisterna
smulto samman med 15,000 roster till 45,000, allt i
jåmnforelse med 1917. Den nya andra kammaren
kommer att bestå av 71 hogermann, 9 riksforbundare,
20 bondeforbundare, 47 frisinnade, 76 gammalsocia-
lister och 7 vånstersocialister. Detta betyder, att den
borgerliga hogern vunnit 12 mandat, riksforbundet 6
och bondeforbundet 11, medan de frisinnade forloral
15 mandat, socialdemokraterna 10 och vånstersocia-
listerna 4.
Resultatet har i sjålva verket varit overraskande
gynnsamt for hogern. En tydlig strømkantring har
ågt rum inom svenska folket av liknande innebord
som i Norge och Danmark. Likheten med de danska
vårvalen år ånnu mer slående, dårigenom att val-
striden hårast gick ut over de borgerliga radikalerna.
Det har också flera gånger i dessa spalter framhållits,
hurusom samregeringen med socialdemokraterna och
den rad av forcerade socialreformer, som dårav blev
en foljd, (såsom den ytterst impopulåra lagen om 8-
timmarsarbetsdag med dess kriminalisering av over-
tidsarbetet over en viss gråns) ståmde en massa bor-
gerliga valmån av frisinnad låggning kritiska emot
den forda kursen. Djupare besett torde man också
kunna karaktårisera valutgången som en forkastelse-
dom over den revolutionsskråck från vånsterblockets
sida under november 1918, som var upphovet till
den radikala utvidgningen av rostråtten och arbets-
tidslagens genomtrumfande. Det frisinnade avfallet
kom klarast i dagen i storståderna: i Stockholm och
Goteborg vann hogern två mandat från socialdemo-
kraterna, tack vare det starka tilloppet av nya val-
mån på de frisinnades bekostnad.
Åven for socialdemokratien har valutgången medfort
en stor missråkning. Det djårva forsoket att bilda
parlamentarisk minoritetsregering for att genom sociali-
seringfrågans framskj utande i forstå planet skaffa sig
en gynnsam valplattform har total misslyckats. De
yngre krafter, som mot de aldres råd for detta syftes
vinnande i våras språngde vånsterblocket, ha felbe-
domt den svenska arbetarklassens psykologi. Många
åldre arbetare med eget hem och burgen stållning
torde icke vara vidare tilltalade av socialismens
omedelbare forverkligande; de åro dessutom uttrottade
av det eviga strejkandet och det åsiktsfortryck, som
de yngre, radikala elementen utova på arbetsplatserna
och inom fackorganisationerna. Det ser ut, som om
dessa mera stadgade »partivånner« denna gång icke
marscherat fram till valurnan med samma taktfasthet
som tillforne. For forstå gången sedan 1902, då trots
gållande census Branting med tre kolleger lyekades
komma in i andra kammaren, har svenska social-
demokratien drabbats av ett parlamentariskt bakslag.
Vallyckan har våxlat for hoger och frisinnade, men
socialdemokratien skred från seger till seger och blev
till sist 1917 andra kammarens och riksdagens størsta
parti. I denna stållning står den åven nu visserligen
orubbad, men dess nimbus av oovervinnerlighet och
den odestro på dess segerstjårna, som forsvagade mot-
ståndskraften hos så många borgerliga, har forflykti-
gats.
Hur långt tillfrisknandet från krigsårens revolutions-
feber fortskridit inom svenska arbetarklassen visa
båst de forluster, som vid valen tillfogats vånster-
socialisterna. Dessa ha sårskilt i Stockholm ett starkt
bolsjevikiskt inslag, och just denna flygel gjorde sitt
yttersta for att lovprisa Sovjet-Ryssland och nedsvårta
den hogersocialistiska regeringen infor arbetarskaror-
nas. Den vedervårdiga humbug och oerhorda for-
ljugenhet, som hårvid utvecklades, foll emellertid
tillbaka på vederborande sjålva. Det gick icke i lan-
gen, att i Sverige vara forsvarsnihilist och i samma
andetag prisa den roda militarismen, att agitera for
proletariatets diktatur och kåmpa for parlamentariska
mandat. I lagom tid fore valen hemkom också en
svensk arbetardeputation från Lenins underland och