Det Nye Nord - 01.10.1920, Page 13

Oktober 1920
DET NYE NORD
Side 233
fattning, att statsbidraget till ekonomiskt betungade
och av sårskilt svår arbetsloshet hemsokta kommu-
ner, efter ansokan hos Kungl. Maj:t och provning av
vederborande lånshjålpskommitté och Arbetsloshets-
kommissionen, kunde hojas upp til 90 % av sam-
manlagda utgiftssumman. Hela kostnaden ansåg man
icke bora utgå av statsmedel, då kommunens sjålv-
intresse av understodsverksamhetens begrånsning och
kostnadernas hållande inom rimlig grans dårigenom
skulle bortfalla. Nu faststålldes det hogre statsbidra-
get våxlande mellan 50 % och 90 % for ett kvartal
i sander, allt efter olika forhållanden i olika kommu-
ner. Denna individualisering av statsbidragets hoj-
ning medforde jåmvål den fordelen, att statsbidraget
kunde sattes hogre i den kommun, som genom be-
redande av utbildningskurser for de arbetslosa och
genom anordnande av nodhjålpsarbeten visat sig in-
tresserad av att av egna krafter gora något for arbets-
loshetens forebyggande och lindrande, medan åter
statsbidraget holls lagre åt sådana kommuner, som
underlåtit dylika åtgårder. På detta såt åvågabragtes
inom samma lån en synnerligen åndamålsenlig tåv-
lan och jåmforelse kommunerna emellan.
For att i mojligaste mån undanrodja de moraliska
risker, som den långvariga arbetslosheten och den
med vissa vådor forbundna understotsverksamheten
måste medfora for sårskilt de yngre, kvinnliga textil-
arbetarna inriktade Arbetsloshetskommissionen sin
stråvan på att åven under vintermånaderne bereda
dessa arbetslosa någon sysselsåttning. Med hånsyn
till att dessa redan tidigt kom mit ut i forvårvsarbetet,
och att deras undervisning sålunda blivit efterbliven,
foll det sig for kommissionen naturligast att soka
utnyttja den genom arbetslosheten framtvungna le-
digheten til mottagande av undervisning i allmån-
nyttiga åmnen. Arbetsloshetskommissionen uppgjorde
systematisk plan for dylika kurser och på dess
framstållning anvisades under vinter 1917 —1918 ett
belopp av 100.000 kronor for tåckande av mindst 2/s
av forekommande lårareloner. Sådana kurser kommo
till stånd i 6 ståder och 9 landsortskommuner och
hade ett sammanlagt elevantal av cirka 2.000, varav
det overvågande flertalet kvinnor. Kurserne pågingo
i regel 12 a 15 veckor med en undervisningstid av
35 timmar per vecka, fordelade på 5 eller 6 vecko-
dagar. De vid kurserna forekommande undervisnings-
åmnena voro: matlagning, somnad, tvått- och bo-
stadsvård, skolagning, tråslojd, medborgarkunskab,
yrkeslagstiftning, låsning, skrivning, bokforing, gym-
nastik och sång. Forutom de av staten bekostade
lårarelonerna bestredos ovriga utgifter for kurserna
såsom lokalhyra, brånsle, lyse, materialkostnader m. m.
på en del platser av kommunerna enbart, på andra
åter av kommuner och vederborande arbetsgivare i
forening eller också ensamt av intresserad arbetsgi-
vare. De arbetslosa anmålde sig vanligtvis frivilligt
till dessa kurser; något tvång behovde i regel icke
forekomma, fastån i gållande forfattning fanns fore-
skrivet, att vågran att bevista anordnade kurser med-
forde understodets indragning.
Sålunda kunde man på detta sått under de morka
vintermånaderna bereda de arbetslosa någon distrak-
tion i deras enformiga och tåmligen trosllosa tillvaro.
Man hoppades i det långsta, att till våren och som-
maren 1918 antingen kriget skulle sluta eller så pass
mycket råvaror kunna inkomma i landet, att textil-
industrien med alla dess binåringar kunde återupp-
taga driften med full styrka. Men kriget fortsatte
våldsammare ån någonsin, och uppgorelsen med en-
tenten låt vånta på sig. Dårmed framstod nodvåndig-
heten att sorja for de arbetslosas uppehålle åven un-
der våren och sommaren 1918. Det var en oroande
tanke, att så många tusen unga textilarbeterskor un-
der den varma årstiden skulle gaa arbetslosa med ett
dagligt understod av kr. 1:50 som enda uppehålle.
Kursmetoden fick icke overanstrångas, om den åven
for en eventuell nåsta nodvinter skulle behålla sin
ernådda popularitet. Andra medel måste till.
Inom arbetsloshetskommissionen sysslade man un-
der vintern 1917 med detta sporsmål och sokte finna
olika utvågar til dess losning. Kommissionen hade,
såsom tidigare omtalats, inhåmtat flera års erfarenhet
betråffande sitt system att stodja stenindustriens nod-
lidande arbetare icke med ett ores kontant under-
stod utan uteslutande genom beredande av låmpliga
arbetstillfållen. Detta hade under vintrarna skett me-
delst kommunala och statliga bestållningar av gatsten
i tillråcklig omfattning att bereda de återstående 25 %
av stenindustriens ursprungliga arbetarstam sysselsått-
ning inom det egna yrket. Under den varma årstiden
hade samma slenarbetare anvisats huvudsakligen
skogsarbete genom Skogssållskapets forsorg. Denna
institution år ett halvoffentligt foretag i Goteborg,
som har til uppgift at fråmja en rationell skogskultur
på lånens och kommunernas skogsallmånningar. Hur
skulle det det vara att tillåmpa samma recept på de
arbetslosa textilarbeterskorna? Dårmed var tanken
fodd på »Skogssållskapets Statsarbeten«, som
år det sista, men alltjåmt lika aktuella kapitlet av
den svenska ai-betsloshetspolitiken under krisåren.
V