Det Nye Nord - 01.12.1922, Blaðsíða 6

Side 208
DET NYE NORD
December 1922
SVENSK ARBETSLOSHETSPOLITIK
UNDER KRISEN 1921—22.
Av Byråchef Otto Jårte.
Numera år det tydligt, att den åtminstone av
svenska nationalekonomer under kriget forut-
spådda »fredskrisen« icke tog sin bor jan efter stille-
ståndet i november 1918. Det bakslag, som då drab-
bade nåringslivet, vek under loppet av år 1919 for
en ny hogkonjunktur. Den verkliga regressen be-
gynte forst på sommaren 1920. På den svenska
arbetsmarknaden mårktes de forstå kristecknen i ok-
tober 1920 karaktåristiskt nog dårpå, att grovarbe-
tarelonerna folio, och att det borjade bli båttre till-
gång på hembitråden. På nyåret hade procenten av
arbetslosa inom fackorganisationerna redan stig'it till
15 % for att sedermera under hela depressionen hålla
sig over nåmnda siffra (d. 31/i 1922 34,8 %!) och
forst i oktober 1922 åter sjunka ner till densamma.
I januari måned 1921 var det alldeles tydligt, att
massarbetsloshet kunde forvåntas i Sverige. Många
foretag slogo alldeles igen och gjorde dårigenom folk
arbetslosa, som aldrig tidigare varit det; andra foretag
inskrånkte driften och reducerade arbetsstyrkan.
Ett ingripande från det allmånnas sida var ound-
gångligt. I Sverige fanns ingen offentlig arbetslos-
hetsforsåkring, men dåremot hade sedan krigsut-
brottet 1914 en kommunal understodsverksamhet med
statsbidrag samt statliga nodhjålpsarbeten i stor skala
anordnats. Denna verksamhet stod under ledning av
Statens Arbetsloshetskom mission, vil-
ken redan på hosten 1920 vidtagit forberedelser for
att mota den stora påfrestningen. I skrivelse till re-
geringen i februari 1921 foreslog Kommissionen, att
den statliga understodsverksamheten skulle framdeles
som hittills bedrivas i form av understod och nod-
hjålpsarbeten med tyngdpunkten forlagd till de se-
nare. Ingen kommun skulle emellertid få oppna un-
derstodsverksamhet utan Kommissionens medgivande,
och statsbidraget till understodsverksamheten kunde,
beroende på kommunens ekonomiska och sociala ståll-
ning, variera mellan 50 och 90 %. Maximiunder-
stodet skulle icke få uppgå till mer ån 2/3 av lågsta
grovarbetarløn på orten. Lonen vid de statliga nod-
hjålpsarbetena skulle på varje tidpunkt och varje
sårskild ort understiga gångse lågsta grovarbetarelon
på oppna arbetsmarknaden. Statens kostnader for
understodsverksamheten beråknade Kommissionen
komma att utgora 35 milj. kr. 1921. Den då sittande
regeringen — en oparlamentarisk ministår med lands-
hovdingen i Goteborg, Oscar von Sydow, som stats-
minister — godkånde Kommissionens hjålpplan och
framlade densamma i proposition till riksdagen.
Denna var visserligen bekymrad infor de våldiga
miljonbeloppen, men nodlåget i landet kunde icke
fornekas och propositionen vann riksdagens enhålliga
bifall. Socialdemokrater na voro dock icke benågna att
utan vidare samtycka till de principer, som Kommis-
sionen lagt till grund for sin verksamhet betråffande
sårskilt Ionen vid de statliga nodhjålpsarbetena, men
med hånsyn till onskvårdheten att få de borgerliga
partierna med på miljonanslagen ville socialdemo-
kraterna likvål icke direkt motsåtta sig dessa prin-
ciper utan avgåvo endast en något svåvande reser-
vation. Deras invåndningar gålide icke heller så
mycket grundsatserna som den fullmakt, Kommis-
sionen begårt och erhållit av statsmakterna att sånka
understod och nodhjålpsloner i mån av prisnivåns
nedgång och lonefallet på oppna arbetsmarknaden.
Under hela år 1921 bedrev Kommissionen sin verk-
samhet i overensståmmelse med ovannåmnda rikt-
linjer. Såsom verkstållande organ for de statliga nod-
hjålpsarbetena i sodra och mellersta Sverige tjånade
Sodra Sveriges Statsarbeten i Goteborg
och for Norrland Norrlands Statsarbeten
i Umeå. Dessa Statsarbeten stå visserligen under
Kommissionens inseende, men ledas eljest som sjålv-
ståndiga foretag med egna direktioner, vilka båra
ansvaret for all verkstållighet betråffande nodhjålps-
arbetenas utforande. Till direktionens forfogande står
ett centralkontor samt ute på linjen distriktsingenjo-
rer, avdelningsingenjorer och tekniskt underbefål.
Nodhjålpsarbetena utgoras i regel av sådana vågfore-
tag, som inom de nårmaste åren hade måst utforas,
och vartill statsbidrag av up till 2/3 av anlåggnings-
kostnaden skulle hava bestridits av den statliga våg-
byggnadsfonden; återstående 1/3 betalar det kommu-
nala vågdistriktet. Arbetsloshetskommissionens politik
går sålunda endast ut på att foregripa dessa vågar-
betens utforande samt från arbetsloshetsanslaget fi-
nansiera den med de 2/3, som eljest senare skulle
hava bestritts av statsmedel. Arbetena bedrivas i
Statsarbetens egen régi antingen som dagkoloni,
d. v. s. invid en ort med stor arbetsloshet, då nod-
hjålpsarbetarna kunna bo hemma, eller också som
fast forlåggning, då de arbetslosa håmtas från
andra orter och inkvarteras och utspisas genom Stats-
arbetenas forsorg. Arbetskraft intages endast genom
de offentliga arbetsformedlingsanstalterna, som åga
tilise, att endast de for understod kvalificerade ar-
betslosa anvisas arbete vid nodhjålpsarbetena. Åven
kommunala arbeten overtagas av Statsarbetena, men
då få kommunerna i regel erlågga 60 % av arbets-
kostnaden jåmte behovlig material. Arbetsloshetskom-
missionen provar genom sin tekniska avdelning från
vågdistrikt och kommuner inkommande forslag till
nodhjålpsarbeten samt fattar beslut och fastståller de