Norræn jól : ársrit Norræna félagsins - 01.12.1947, Blaðsíða 28

Finland
Vita skenad ifrón fordom, flydda iders fallna borg,
dar du blickar över fjarden, allvarsam och full av sorg,
monumentet uppö graven, inom vilken sekler gatt
till att luta tratta huvun, — men dar ingen ro de fött!
Vid din strand, den fordom stolta, stilla klagar vikens vág,
och sá sallsamt klinger sángens djupa röst uti min hág;
ifrán nattens tusen stjarnor blickar ner en evighet
uppá mönskotankars svaghet, manskoverks förganlighet.
Hör, din gravsáng sjunger böljan, nattomskymd vid grustackt strand,
och dödsfacklan lik gár mánen upp vid dunkla skogars rand;
brusten ar din sköld och krossad, vapenlös och svag du stár,
och det enda, som dig agnas, ar en minnets vemodstár.
Och andá, vem alskar icke dina fallna murars grus?
Du har skádat Finlands morgon, skimrat i dess rosenljus
du har sett dess första strimma í várt an sá mörka land,
du har varnat korsets fana pá vár vilda, öda strand.
Du har sett dess första skördar spira upp ur oplöjd mark.
du för nattens anfall varnet dem sá segerstolt och stark,
Suomis skönsta minnen flata kring din hjassa rikt sin dag,
himlens Ijus och áderspegling, religion och ratt och lag.
Du var skölden, du var svardet, — Ijust ock harligt var ditt mál
och du bjöd sá glatt för segern fram ditt bröst av sten och stál;
stenen ramlat, stálet rosta, men den hand som höjde dig,
vakar annu över folken maktig och evinnerlig.
Josef Julius Wecksell.