Det Nye Nord - 28.05.1919, Blaðsíða 14

Side 234
DET NYE NORD
28. Maj 1919
SVE RI GE
LONTAGARNAS INKOMSTER UNDER
KRIGSÅREN I SVERIGE.
Av aktuarien Alrik Jacob i.
Ehuru de statistiska institutionerna i olika lander
allt sedan krigsutbrottet nedlagt ett ofortrutet arbete
på att insarala och — dår den militåra rekretersen
ej lagt sårskilda hinder i vågen — publicera material
till belysning av kristidens inverkan på levnadskost-
naderna, har åtminstone den stora allmånheten ofta
nog visat sig hava en ganske oklar uppfattning ro-
rande frågan, hur stor levnadskostnadernas stegring
under kristiden i sjålva verket varit.
Ett sporsmål, som visat sig forbundet med ånnu
storre svårigheter, har emellertid varit att bedoma, i
vilken utstråckning dyrtidens verkningar inotvågts
genom okade inkomster, sårskilt for lontagarnas stora
samhållsgrupp. Stalistiskt material har betråfifande
loneinkomsterna ej stått till buds i nårmelsevis samma
utstråckning som betråffande livsmedelspris o. dyl.
och de forsok som gjorts att på grund av enstaka
kånda fakta beråkna lonenivåns allmånna hojning,
hava alltid mott stora vanskligheter, i fråmsta rummet
på den grund, att lonestegringen for olika grupper av
lontagare varit våsentligen olika. Sårskilt torde detta
hava varit fallet under de forstå krisåren, då dyrtids-
tillåggen ånnu ej på samma sått, som senare blivit
fallet, ingått i arbetsgivarnas medvetande såsom tåm-
ligen naturliga och beråttigade krav, utan lonenivåns
forskjutningar snarast stod i.samband med den exem-
pellost okade efterfrågan å arbetskraft inom de spe-
ciella krigskonjunkturindustrierna. Mer eller mindre
fantastiska rykten om orimligt hoga arbetsloner å
vissa orter gjorde då och då sin rond genom pressen
och uppfattades av okritiska låsare som påtagliga
bevis på, hur åtminstone kroppsarbetarna hållit sig
skadeslosa for dyrtiden. Når t. ex. en gång under
den vårsta gulaschtiden stuveriarbetarna i Haparanda
drivit upp sin timpenning till 3 kronor, var en om
yrkets såsongkonjunkturer och specieli skeppnings-
forhållandena i Norrbotten uppenbarligen mindre vål
underråttad journalist genast fårdig att råkna ut, att
detta med 300 arbetsdagar å 10 timmar per år be-
tydde en årsinkomst av 9.000 kronor. Å andra sidan
har man bland lontagarna sjålva, under prisstegringens
ståndiga skruv, nog ofta varit bojd att glomma, att
inkomsterna också varit våsentligt hogre ån i forna,
billiga tider; och framfor allt torde en del upprorande
uppgifter om den nod, som under kristiden drabbat
de icke arbetsfora eller av annan orsak arbets-
losa, fått allt for mycket gålla som typiska exempel
på de arbetande klassernas svåra låge.
Som ett sårskilt kånnbart missforhållande har från
lontagaresidan ofta anforts, att loneforbåttringar visser-
ligen vid en viss tidpunkt kunnat vara någorlunda i
nivå med prisstegringen, men att dyrtidstillåggen dock
alltid kommit avsevårt senare ån prisforhojnin-
garna, vadan lontagarna under mellantiden i varje
fail fått sin ekonomi forsåmrad. Sårskilt har denna
olågenhet gjort sig gållande for statsforvaltningens
befattningshavare, vilka åtminstone i Sverige endast
någon mån kommit i åtnjutande av retroaktiv ersått-
ning for de avsevårda prisstegringar, som ågt rum
mellan de olika riksdagar, då krigstidstillågg beviljats.
Aven i ovrigl hava statens lontagare under kristiden
funnit sig i lonehånseende ogynnsamt stållda i jåm-
forelse med motsvarande funktionårer i enskild tjånst,
och missnojet hårom har bland annat tagit sig uttryck
i en ganska betånklig okning av avgången ur
stats tjånst. Hela antalet befattningshavare, som fore
uppnådd pensionsålder låmnade den svenska stats-
tjånsten, uppgick sålunda enligt från olika myndig-
heter i slutet av år 1918 inhåmtade uppgifter till
over 2.000 under vartdera av åren 1916 och 1917
samt cirka 3.000 år 1918, mot endast 600 å 800
under vart och ett av de nårmast foregående åren.
Då det med hånsyn hårtill på sistone visade sig nod-
våndigt, att statsverket for beredande av skålig dyr-
tidshjålp åt sina lontagare iklådde sig extra utgifter
av vida storre omfattning, ån man forst tånkt sig
kunna råkna med, så framtrådde också med sårskild
styrka behovet av en någorlunda tillforlitlig lone-
statistik, utvisande såvål den hojning av lonenivån,
som under krigsåren intrått inom olika grenar av
det enskilda nåringslivet, som och verkningarna
av de loneforbåttringar, som staten hittilis beviljat
sina egna befattningshavare. Efter uppdrag av rege-
ringen igångsatte socialstyrelsen i oktober 1918 sår-
skilda undersokningar i sådant syfte, och de forstå
preliminåra resultaten av dessa undersokningar hava
nu publicerats i en bilaga till den for årets riksdag
framlagda regeringspropositionen angående dyrtids-
tillågg åt befattningshavare i statens tjånst.
Det till grund for berorda statistik liggande ma-
terialet består av från vederborande arbetsgivare (resp.
åmbetsverk) inhåmtade loneuppgifter for olika grupper
av lontagare for åren 1913—1917 samt de tre forstå
kvartalen av år 1918 (Vi—3%)- Vid materialets bear-
betning hava de for de olika personalgrupper under
varje sårskilt år redovisade totalsummorna utbetalad
avloning uppdelats på det uppgivna antalet lontagare
inom regulativa grupper, varigenom erhållits en medel-
siffra for loneinkomsten inom varje grupp av lon-
tagare. Med utgångspunkt från 1913 har redan kunnat
beråknas den procentuella lonestegringen under vart
och ett av de foljande åren. Undersokningen sonder-
faller som nåmnt i två huvuddelar, avseende dels
lontagare inom industri, handel och andra nårings-
grenar, dels befattningshavare i statens tjånst. Inom