Det Nye Nord - 28.05.1919, Blaðsíða 22

Det Nye Nord - 28.05.1919, Blaðsíða 22
Side 242 DET NYE NORD 28. Maj 1919 bydes ved Lov«, og Ellen Key telegrafisk erklæret, at en Vedtagelse heraf burde blive Forfatterstævnets ene store Resultat — ellers vilde det være forfejlet og magtesløst. Til Trods for disse kategoriske Udtal- elser vedtog dog Delegationerne — rigtignok kun med én Stemmes Overvægt — at Livets grønne Træ var mere rigt paa Muligheder end alle graa Theorier, og at Tiden endnu ikke var moden til at se bort fra Oversættelser, om man da vilde, at Svenskere skulde læse dansk, og Danskere svensk (om det selvlavede »Landsmaal« talte ingen). Men for at der ogsaa skulde komme lidt Sukker mellem Saltet, udtalte man Øn- sket om mere kunstnerisk udarbejdede Oversættelser end hidtil, hvortil Karlfeldt knyttede den — ubestri- delig rigtige — Bemærkning, at Oversættelser af Poesi i hvert Fald er en Uting. Men her havde Delegationerne altsaa Handlings- frihed, og her glemte man ikke Differentieringen for Helheden. I det hele skal det siges, at opsaa under Festlig- hederne, hvor der var Plads for mange skønne Ord — og det mærkedes grant, at man var i en Kreds af Aandens Arbejdere — blev Fraser og alt hvad der kunde smage af gammelskandinavisk Højrøstethed paa en behagelig Maade undgaaet. — Haand i Haand, og fælles Støtte og fælles Forsvar, Venskab og Haand- slag — nuvel, altsammen er det fortræffeligt. Men — »Hertil og ikke længer!« — vi glemmer ikke og kan ikke glemme, et vi er tre Folk i Skandinavien, og at vi hver især har vort eget Ansigt og vort eget Sprog. Julius Clausen. SANKT GORAN. Riddar Sankt GSran i Stockholms stora eller Sankt Nicolai kyrka, af Johnny Roosval. Larssons bok- och konstforlag, Stockholm 1919. Till minne af slaget på Brunkeberg den 10. oktober 1471 och som en tacksågelsegård for den vunna se- gern låt Sveriges riksforeståndare, den aldre Sten Sture, nyårsaftonen 1489 uppresa Stockholms Stor- kyrkas våldiga Sankt Goransbild, ett af den slutande medeltidens till omfång och konstnårligt varde storsta bildverk. Genom Brunkebergsslaget hade rikets frihet från fråmmande fortryck vunnits, och den bild, som skulle hugfåsta minnet af striden, blef en symbol for uppråtthållandet och fortvaron af rikets oberoende. Till bilden gick hvarje årsdag af slaget från Sankt Gorans kapeli på slagfåltet en hogtidlig procession af stadens pråsterskap med sakramentet, framfordt i all den prakt och heder som tillkom Guds lekamen, med vaxljus, fanor, kors och rokelsekar och alla stadens kyrkors reliker. I Storkyrkan, vid bildens fot, måste den minnesfest ha firats, till hvilken processionen val- en inledning. Framfor samma bild ofverlåmnades den helige Eriks banér 1495 i den yngre Sten Stures 1 'il- der for att foras i kriget mot ryssarna. Så beråttar Sturekronikan: »Honom foljer allmogen som en skog, både munkar och pråster, riddare och svenner ju de baste, i bykyrkone in, mången med bleka kind. Det banér sattes å Sancti Orjans altare då, riddar Sten på både sin knå neder foll, Gud i himmelrike vare allom svenskom huld! Han det banér anammar med storan ståt —«. Sankt Eriks banér på Sankt Gorans altare — intet kan val klarare belysa den stållning, som den fromme riddarens bild intog i Sturetidens tånkesått! Religiosa forestållningar galla for att vara de kon- servativaste af alla. Men redan 1528, året efter refor- mationens inforande i Sverige, degraderades Sankt Goran. Då beslot Stockholms råd, såkerligen på till- skyndan af sin sekreterare, reformatorn Olaus Petri, som sjålf protokollfort beslutet, »att den stora Jorianen i byakyrkon skulle flyttas bort till Vårfrudorr, ty han tager allt rummet bort af kyrkone —«. Hår stod hel- gonet nu i en vrå, utsatt for allehanda skadegorelse vid Gustaf Vasas åndringsarbeten på kyrkan, hvarvid kapellens skiljemurar bratos ned, så att två yttre sidoskepp bildades. Ingen vårdade sig om honom, han fick forfalla och ansågs tydligen bara vara i vågen. »I kyrkone hafver du ingen frid«, skrifver Storkyrkans klockare om honom strax efter århun- dradets midt. Men han ofverlefde likvål den forodelse, som ofvergick kyrkans alla ofriga helgonbilder, då dess pastor år 1596 »gjorde några foråndringar med en hop belåtens samt andre katoliske styckens af- skaffande, hvaråt dock S:t Jorans belåte med dess håst och hvad mer dårtill horde kvarlåmnades«. Under hela tiden fram till år 1699 gjordes nåstan intet for bildens bestånd. Men detta och foljande år repareras några skador, bilden målas och forgylles, och man skrifver kontrakt om periodisk upputsning af densamma. Sankt Goran upplefver nu en tid af uppskattning och omvårdnad, och det år egendom- ligt nog forst under borjan av 1800-talet, som ring- aktande och hånfulla omdomen borja horas. Denna nya nedgångstid sluter 1866 med att storkyrkofor- samlingen skickar bort sin klenod till forvaring i statens historiska museum. Nu går Sankt Goran på nytt båttre tider till motes. Han står åter i Storkyrkan. Vetenskapen har borjat sysselsåtta sig med honom; man har upptåckt hans upphofsman, bildhuggaren och målaren Bernt Notke från Liibeck, og man har nyligen satt i gång ett ar- bete, som åsyftar fråmst hans återstållande i de ur- sprungliga fårgernas prakt och dårnåst att låra kånna hans åldsta uppstållningssått. Den fråmsta kraften i detta arbete år professor Johnny Roosval, som mest af alla sysslat med bildens historia, som upptåckt dess måstare, och som i sin idérikedom och sin ge- niala slutledningskonst åger två ovårderliga verktyg for en sådan undersokning. Han har nu, under ar- betets gång, utsåndt en redogorelse for dess hittilis vunna resultat under ofvanstående titel. Man måste hålsa arbetet paa Sankt Gorans upp- råttelse med stor glådje. Icke endast dårfor att det hår gåiler tillvaratagendet af ett af våra viktigaste historiska minnen, utan också emedan Sankt Goran i sin extatiska kraft och hans drake i sin ohyggliga fantastik bokstafligen utgora ett af konsthistoriens stora måsterverk, hvars skonhetsvården åga giltighet icke blott for sekler som gått, utan också for årtu- sender som komma. H. Wåhlin.

x

Det Nye Nord

Beinir tenglar

Ef þú vilt tengja á þennan titil, vinsamlegast notaðu þessa tengla:

Tengja á þennan titil: Det Nye Nord
https://timarit.is/publication/1307

Tengja á þetta tölublað:

Tengja á þessa síðu:

Tengja á þessa grein:

Vinsamlegast ekki tengja beint á myndir eða PDF skjöl á Tímarit.is þar sem slíkar slóðir geta breyst án fyrirvara. Notið slóðirnar hér fyrir ofan til að tengja á vefinn.