Det Nye Nord - 28.05.1919, Blaðsíða 22

Side 242
DET NYE NORD
28. Maj 1919
bydes ved Lov«, og Ellen Key telegrafisk erklæret,
at en Vedtagelse heraf burde blive Forfatterstævnets
ene store Resultat — ellers vilde det være forfejlet
og magtesløst. Til Trods for disse kategoriske Udtal-
elser vedtog dog Delegationerne — rigtignok kun med
én Stemmes Overvægt — at Livets grønne Træ var
mere rigt paa Muligheder end alle graa Theorier, og
at Tiden endnu ikke var moden til at se bort fra
Oversættelser, om man da vilde, at Svenskere skulde
læse dansk, og Danskere svensk (om det selvlavede
»Landsmaal« talte ingen). Men for at der ogsaa skulde
komme lidt Sukker mellem Saltet, udtalte man Øn-
sket om mere kunstnerisk udarbejdede Oversættelser
end hidtil, hvortil Karlfeldt knyttede den — ubestri-
delig rigtige — Bemærkning, at Oversættelser af
Poesi i hvert Fald er en Uting.
Men her havde Delegationerne altsaa Handlings-
frihed, og her glemte man ikke Differentieringen for
Helheden.
I det hele skal det siges, at opsaa under Festlig-
hederne, hvor der var Plads for mange skønne Ord
— og det mærkedes grant, at man var i en Kreds
af Aandens Arbejdere — blev Fraser og alt hvad
der kunde smage af gammelskandinavisk Højrøstethed
paa en behagelig Maade undgaaet. — Haand i Haand,
og fælles Støtte og fælles Forsvar, Venskab og Haand-
slag — nuvel, altsammen er det fortræffeligt. Men —
»Hertil og ikke længer!« — vi glemmer ikke og kan
ikke glemme, et vi er tre Folk i Skandinavien, og
at vi hver især har vort eget Ansigt og vort eget Sprog.
Julius Clausen.
SANKT GORAN.
Riddar Sankt GSran i Stockholms stora eller
Sankt Nicolai kyrka, af Johnny Roosval.
Larssons bok- och konstforlag, Stockholm 1919.
Till minne af slaget på Brunkeberg den 10. oktober
1471 och som en tacksågelsegård for den vunna se-
gern låt Sveriges riksforeståndare, den aldre Sten
Sture, nyårsaftonen 1489 uppresa Stockholms Stor-
kyrkas våldiga Sankt Goransbild, ett af den slutande
medeltidens till omfång och konstnårligt varde storsta
bildverk. Genom Brunkebergsslaget hade rikets frihet
från fråmmande fortryck vunnits, och den bild, som
skulle hugfåsta minnet af striden, blef en symbol for
uppråtthållandet och fortvaron af rikets oberoende.
Till bilden gick hvarje årsdag af slaget från Sankt
Gorans kapeli på slagfåltet en hogtidlig procession af
stadens pråsterskap med sakramentet, framfordt i all
den prakt och heder som tillkom Guds lekamen, med
vaxljus, fanor, kors och rokelsekar och alla stadens
kyrkors reliker. I Storkyrkan, vid bildens fot, måste
den minnesfest ha firats, till hvilken processionen val-
en inledning. Framfor samma bild ofverlåmnades den
helige Eriks banér 1495 i den yngre Sten Stures 1 'il-
der for att foras i kriget mot ryssarna. Så beråttar
Sturekronikan:
»Honom foljer allmogen som en skog,
både munkar och pråster,
riddare och svenner ju de baste,
i bykyrkone in,
mången med bleka kind.
Det banér sattes å Sancti Orjans altare då,
riddar Sten på både sin knå neder foll,
Gud i himmelrike vare allom svenskom huld!
Han det banér anammar med storan ståt —«.
Sankt Eriks banér på Sankt Gorans altare — intet
kan val klarare belysa den stållning, som den fromme
riddarens bild intog i Sturetidens tånkesått!
Religiosa forestållningar galla for att vara de kon-
servativaste af alla. Men redan 1528, året efter refor-
mationens inforande i Sverige, degraderades Sankt
Goran. Då beslot Stockholms råd, såkerligen på till-
skyndan af sin sekreterare, reformatorn Olaus Petri,
som sjålf protokollfort beslutet, »att den stora Jorianen
i byakyrkon skulle flyttas bort till Vårfrudorr, ty han
tager allt rummet bort af kyrkone —«. Hår stod hel-
gonet nu i en vrå, utsatt for allehanda skadegorelse
vid Gustaf Vasas åndringsarbeten på kyrkan, hvarvid
kapellens skiljemurar bratos ned, så att två yttre
sidoskepp bildades. Ingen vårdade sig om honom,
han fick forfalla och ansågs tydligen bara vara i
vågen. »I kyrkone hafver du ingen frid«, skrifver
Storkyrkans klockare om honom strax efter århun-
dradets midt. Men han ofverlefde likvål den forodelse,
som ofvergick kyrkans alla ofriga helgonbilder, då
dess pastor år 1596 »gjorde några foråndringar med
en hop belåtens samt andre katoliske styckens af-
skaffande, hvaråt dock S:t Jorans belåte med dess
håst och hvad mer dårtill horde kvarlåmnades«.
Under hela tiden fram till år 1699 gjordes nåstan
intet for bildens bestånd. Men detta och foljande år
repareras några skador, bilden målas och forgylles,
och man skrifver kontrakt om periodisk upputsning
af densamma. Sankt Goran upplefver nu en tid af
uppskattning och omvårdnad, och det år egendom-
ligt nog forst under borjan av 1800-talet, som ring-
aktande och hånfulla omdomen borja horas. Denna
nya nedgångstid sluter 1866 med att storkyrkofor-
samlingen skickar bort sin klenod till forvaring i
statens historiska museum.
Nu går Sankt Goran på nytt båttre tider till motes.
Han står åter i Storkyrkan. Vetenskapen har borjat
sysselsåtta sig med honom; man har upptåckt hans
upphofsman, bildhuggaren och målaren Bernt Notke
från Liibeck, og man har nyligen satt i gång ett ar-
bete, som åsyftar fråmst hans återstållande i de ur-
sprungliga fårgernas prakt och dårnåst att låra kånna
hans åldsta uppstållningssått. Den fråmsta kraften i
detta arbete år professor Johnny Roosval, som mest
af alla sysslat med bildens historia, som upptåckt
dess måstare, och som i sin idérikedom och sin ge-
niala slutledningskonst åger två ovårderliga verktyg
for en sådan undersokning. Han har nu, under ar-
betets gång, utsåndt en redogorelse for dess hittilis
vunna resultat under ofvanstående titel.
Man måste hålsa arbetet paa Sankt Gorans upp-
råttelse med stor glådje. Icke endast dårfor att det
hår gåiler tillvaratagendet af ett af våra viktigaste
historiska minnen, utan också emedan Sankt Goran
i sin extatiska kraft och hans drake i sin ohyggliga
fantastik bokstafligen utgora ett af konsthistoriens
stora måsterverk, hvars skonhetsvården åga giltighet
icke blott for sekler som gått, utan också for årtu-
sender som komma. H. Wåhlin.