Fálkinn - 27.06.1936, Blaðsíða 11

0 -'illllli,- O -«I|||||,- o -"inili^ O -"Hilti,- O ""llllli"- O -'1111111,- O -’Hlllr O •"'llllli,- O -'lllln- O ""llllli," O -"Hllli'- O ""llltli- O "llllii'- O -"llllii- ... O ... ""llllli'" O ""11111"' O ""llllH'" O ""111111"' O ""llllli- O -'Hllli." 0""Hllli- O ""111111- O -"UIIli- O ""Hlllr O -HHHr O -'lllllr O -'Hllli- O '"Hlllr O -HIIIi- O ""Hllln" 0- "lll!li'" O -'HÍUi'- O -'HlIlr O -"Hllli" O ""IIHlii'
F A L K I N N
11
O '"'llllli." ............III........ ................ ""Hllli'- O -'lllllr O -'"llllr ....................... O "'llllli- O -'Hllli- O -"llllii— O -"Illlli- O -"HHli-O .................................................... ""lllllr O-'HIHr O "'Hllli'" O -'IHHr O -«HPl»- O "«11»»- O -"lllll»- O "“Hlllr O "''HHli- ....................................................................III......... "Hlllir .............Illli- O -"IIHl"- O
or rru g
Q'
(IUUS (I lCj Clh DCÍ
i'cui íí(mmcLs <I<‘i*r,
Var áro vánnerna, som annars gárna
lill sorglöst samkvám möttes i mitt hus?
Sá tomt lág aldrig torget och sá tjus
hrann aldriy höstens stilla aftonstjárna.
En fattig spelman vandrar ensam hem
med harpan pá sin rygg vid sliten rem.
I)u siste vakne, bliv min gást och spela,
och vi som bröder aftonvarden dela.
l)et vemod, vilket braddar trötia sinnen
med outságlig lycka, fyllt min sjál.
För mina tomma rum och mina minnen
heráttar jag cn saga vid ditt spel.
Pá lingets bánkar sntto Islands godar.
Frán marknadstumlet mellan resta bodar
mcd vágg av timmer och med tak av váv
re’n bullret rullude mot bergets klev.
Dár trángdes kittelboture och smeder
runt krámaren, som skelögd ráckte fram
dc breda bálten, flátude av láder,
dcn hutt frán Gárduriket och den kum,
som kravde mynt mcn yávo áyarn heder.
Förmörkad, dyster hángde fjállets brant
i regntungt töcken ovan folkets vimmel.
Likt pá en fáll en kasted silverslant
lág tjus en glimt av sol frán mulen himmel
pá vallens grönska runt en ensam man,
den böjde Gunnar ifrán Lidaránde.
Sá hedrad ingen státt som fordom han,
nu ángsligt nndflydd av var ván och frande,
ty lánge reden smngit kring hans strát
den avund, vilken ár berömmets skugga,
och trött vid lömska bakháll och försát
hcins yxa lárt att drápets runor hugga.
Han mötte hot, dár förr hann stiftat lag,
en brottsling nu, en baneman i dag.
Med ens föll stillhet över samlal ting.
fílott havets fáiglar skriade i ring
förskrámt kring sina ágg i bergets skreva.
Dár lyfte örn, dár klagede en lom;
men menigheten hörde tyst hans dom
att lámna landet eller fredlös leva.
Frán vita huvans guldband hángde tungt
det tánga háret. Han stod krökt och gránad.
De drag, som fordom tett sá rosigt ungt,
av vinter skrynklats pái en enda mánad.
Och gállt av tvenne tiggerskor forhánad,
som haltade förbi med tumme höjd,
och hlicken samensnörpt av skadefröjd,
han gick frán tinget likt en gubbe böjd.
Pá tunet vid sin gárd en sista gáng
han strök med handen pái de rika fáng
av fuktigt grás, som buros hem frán ángen.
I satens vrái han satte sig pá sángen,
dár áldste tjánaren lág orkeslös.
Han tog den gula hand, som skalv och frös,
ipen intet svar han fick frán huvudgárden
och intet rád och intet ord pá furden
frán hemmets kuster, frán hans fosterös.
9
Den gamles ordstáv gingo etjest vida.
Nár bryntes liarna, nár plöjdes jord,
nár gömde hámnden yxan vid sin sida,
om ej den mángbetrodde först blev spord!
Men aldrig förr han som i dag hörts sucka,
i gátfull tysnad vánd mot rummets vágg.
Midsommarstándet sken frán takets lucka
pái vadmalstácket och den gamles skágg.
Sá tyst lág gáirden, att en sorgtös svala
flög hallen runt och hörde ingen tala.
fílott hunden tjöt i oro vid sin lánk.
Ej kittel sjöd, ej stenar hördes mala,
och skytteln sov pái vávstolns tomma bánk.
Pá trpsklen dröjde trumpet barn och maka,
och moderii, rödöyd utav yrái och vaka,
pá pallen satt med hánderng om knát.
Fanns intet siarord, som hoppfultt lydde,
och varför teg den mun, som annars tydde
vart ovisst ödes skamma hemlighet?
Áll luften skulle sjungit tiksom malmen
i kristna klockor sjunger för sin klápp
vid första ordet frán den gamles lápp,
men han lág stirrande och stum pá halmen.
Den dömdes broder Koiskágg steg frá hárdens
förfallna hörn och stötie av det sot,
som svártat getskinnspjáxnan pá hans fot:
----- Behöver du en spámans prat, nár fjárdens
hjálpsgmme vinder gá til havs fráin ön?
Ar det till trálgr som dii vánt din bön?
Av skummet vát och mött av tusen fráigor
i Miklagárd, i váringarnas krets,
du bytér snart din rock vid spiselns lágor
mol en med bjállror och med handsbred sprts.
Dár kasta barnen boll i gatans damm
rned all den frukt, söm tiggarpásen rágar.
Framh. ú næslu síöu.

-"•lllli" O "'Hlll"" O "‘"1111"' .....III..... ""Hlli"' O "«11111»' O "'Hllli"' O -"11111»' O -'llllli," O -"HUlr O -"llllli,- O -"llllii,-O "'llllli"- OO "'Hllli," O "'Hllli,- O ""11111,- O "'llli," O "'illli,." O ■•"HHlr ............... "'llllli- O "illllir O "'"1111»" O ............ ""Ulllu" O
0 nn,,,,, 0 „mm,,, 0 .„mm,,, 0 -'«niu- o -nmro ""ninr o -mmro -"iinn- o -mnir o "''iiin- o o "'mu,- c -miiir o -mnir o -miir o ................................................................................................................................................................ o -'iiiin- o -'hhh- o -mar o -'hiih- o -"iiinr o -'niin- o -'hiiii- o -'hihi,- o -min- o -'iniir ........................................................................