Det Nye Nord - 24.09.1919, Blaðsíða 26

Side 754
DET NYE NORD
24. September 1919
barande fredsanden beredes intråda i såvål skolan
som kyrkan. Det ar på tiden att begreppet medinån-
niska utstråckes och tillåmpas också på den såkallade
tienden, så att våld och mord på denne dommes med
samma dom som når den utforas emot andra mån-
niskor, vare sig att brottet faller inom eller utom
krigets ramar.
Det har blifvit modernt att råttfårdiga bevåpnade
infall i fråmmande land med forklaringen att man
tågar ofver grånsen och inskrider for att »hjålpa«
det frammande landets invånare, hvarmed då van-
ligen forstås någon eller några vissa grupper af dessa.
For att båttre motivera och hogre prisa dylika krigs-
angrepp, har man jåmnstållt angriparen med den
»barmhertiga Samaritanen«. Men hur forholl det sig
riktigt med denne Samaritan och hans barmhertig-
het? Var det icke så att han upptog den sårade, for-
band hans sår och ofverlåmnade honom till hårberget
och fortsatte dårpå sin fredliga våg? Dåruti bestod
hans barmhertighet. Han rusade icke i våg med ut-
stråckta vapen att jaga efter de fororåttande for att
i sin tur lemlåsta och taga lifvet af dem. Skulle han
ha gjort så, hade Jesus af Nazaret aldrig kallat ho-
nom den barmhjertige.
Dylika jåmforelser i akt och mening att forsvara
fiendtliga angrepp på andra lånders områden åro full-
komligt ohållbara och kunna icke lede fredsupp-
fostrarna vilse, men de forsvåra naturligtvis deras
arbete.
Redan dessa få antydningar visa, huru genomgri-
pande reformer alle uppfostringsorgan måste undergå
for att våg skall oppnas for det altruistiska sinnet,
den nya omfattande samkånsla, som kunde kallas
verldssamvete.
Efter de forfårliga skaden af forstorelse och olycka
månniskoslåktet tvungits genomgå begingo man ett
nytt brott emot detsamma om man icke skulle kalia
kvinna likasåvål som man att komma med i det
nya uppfostringsarbete till fred, som nu måste grund-
låggas och igångsåttas. Jag har redan sagt — under
smårta, det skall erkånnas — att vi for detta nybygg-
nadsarbete icke kunna råkna på kvinnorna såsom
kon, såsom en dårtill foretrådesvis forutbeståmd grupp
for sig. Dårtill ha de ånnu alltfor mycket af man
hos sig, utan att dock vara mån. Men forvisso fin-
nas många kvinnor, som med hela sin sjål ansluta
sig till denna mission.
Skulle kvinnorna genom yltre påtryckning, såsom
så vanligt år, hånas utanfor, eller de sjålfva af in-
tresseloshet forblifva fråmmande for denna nyska-
pande gårning, skall det visa sig dubbelt så svårt att
utfora den, och åfven om den utan dem engång
blefve slutford kommer den aldrig att våxa sig så
fullodig och inbringelserik som om kvinnor och
mån gå hånd i hånd med i den nog så tunga kampen.
Måste samhållet nu for en gångs skuli se sitt eget
båsta.
Men ånnu en gång må det blifva sagdt, att kvin-
norna i detta arbete icke ha moralisk rått att endast
i egenskap af underordnade verktyg, efter af månnen
fårdigt utstakede linjer och uppgjorda program, så-
som herr Simon uttrycker sig »supplera skolans och
ofriga uppfostrande institutioners arbete«, och mån-
nen gora dumt om de hogfårdigt anvisa sina systrar
till endast suppleantplatser. Anspråkslosl men beslut-
somt och utan att vika unnan for motiga vindar
måste kvinnorna gora sina egna åsiktar och fordrin-
gar gållande från forstå stund, och måtte månnen
låmna rum for dem. I motsatt fali kommer otvifvel-
aktigt den amånt erkånde, men sålian i gårning
respekterade sanningen ofven håruti att forverkliga
sig, att en orått sist och slutligen håmnar sig på den
som utofvar denna orått.
Att det konkursmåssiga tillstånd, hvaruti verlds-
kriget kastat samhållena, ståller många nya uppgifter
också for kvinnorna, synes allt mer blifva insete,
och ingen tånkande månniska skall dår vilja forneka,
att en af dessa just består uti att uppfostra månni-
skorna till fred. Hvad nu skolan betråffar så år det
enligt den tankegång vi hår folja, således på låpgt
når icke tillfylles att kvinnan såsom hårintills blott
år med som lårarinna i skolan. Visst icke. Skall
det blifva henne mojligt att verka såsom en lefvande
faktor, och att fritt nedlågga i skolans verksamhet
sin innersta egenart, så måste hon, såsom redan på-
visat, åga full råttighet att vara med om utarbe-
tande af program och lårometoder. Men icke håller
detta år nog. Lagen måste oppna for henne fri våg
också till skolans och hela skolvåsendets administra-
tion och vård. Forst då kan hennes med verkan uppnå
sin fulla kraft och betydelse.
Men hvad skola vi då såga om kvinnans mojlighet
att deltaga i kyrkans fredsuppfostringsarbete? Vi
veta att i de fiesta s. k. råtts- och kulturstater ensi-
diga och partiska lagar forbjuda kvinnan s. g. s.
allt aktivt medlemskap i denna institution. Hon får
icke betråda predikstolen, ånnu mindre får hon taga
del i kyrkans organisation, forvaltning och mojliga
utveckling.
Huru kan hon under sådant forhållande råcka en
verksam hånd till hjålp vid kyrkans fredsarbete?
Tag bort de fula skrankorna och slåpp kvinnan in
i kyrkans lif och verksamhet, att hon såsom en med
sin broder fullt likaberåttigad aktivmedlem kan tjåna
dår, och kvinnan skall kånna sig fri som han, och
med denna frihet skall det evigt kvinnliga hos henne
våxa och utveckla sig, hon skall kånna att hon bår
inom sig någonting som jag ville kalia månniskan-
kvinnan, och så snart friheten fått gifva henne nya
fodelsens bad skall hon med friska losgjorda krafter
dela ut till sina medmånniskor af sitt innersta och
båsta modersåmne.
Men hån henne fortsåttningsvis utanfor och re-
servera for henne endast en suppleantsplats hår och