Nordens Aarbog - 01.06.1921, Blaðsíða 232

IN MEMORIAM
för den svenska konstutstállningen vid várldsutstállningen i Chicago.
Han átervánde sedan flera gánger dit ut och gjorde áfven andra
resor, medan hans lif fick sin alltmer betonade tyngdpunkt hemma
i Mora. Hár och i Stockholm hade han sina báda ateljéer, och
de resor han gjorde till frámmande lánder utfylldes icke i samma
grad som de föregáende af studier. Det vore kanske för strángt
att karakterisera dem som uteslutande portráttmáningsturnéer, men
det innebár sákerligen ingen oráttvisa att láta detta ord antyda deras
hufudsakliga syfte. Zorns konstnárliga utveckling var efter den tiden,
och i sárskildt hög grad efter sekelskiftet, en inre angelágenhet.
Zorns konstnárliga utveckling. Vi söka en uppstigande linje,
en kurva, som börjar med möda och arbete och slutar vid konstens
tinnar, men vi finna den icke. Zorn ár en af de sállsynta gestalter,
som tyckas ha varit fárdiga frán början, som intet haft att lára
utan frán första ungdomen varit fárdiga att ge. Delvis beror detta
intryck pá att han icke gárnar famtrádde med sina arbeten innan
han kunde gilla dem — och skulle de kunna bestá det profvet,
fingo de icke páminna om att det lág nágon möda bakom dem —,
delvis pá en utomordentligt snabbt arbetande förmága att tillgodoí
göra sig hvad som kunde láras af andras tekniska och konstnárliga
resultat, delvis, och icke minst, pá en obestridligen mycket stor
skaparbegáfning. De tvá sistnámnda egenskaperna, den starka
reccptiviteten och den starka produktiviteten, satte honom i tillí
fálle att börja dár föregáende generation slutat. Han kunde draga
ut resultaten af de franska naturalisternas och impressionisternas
arbete och tillgodogöra sig dem som om han funnit dem sjálf.
Han stod som ung man pá den punkt, dár de voro fárdiga att
fálla penslarna efter afslutadt lifsverk.
Detta gáller Zorn som oljemálare. Trots ett blándande snabbt
och sákert föredrag, koloristisk smak och en pá alla sátt fram«
trádande teknisk skicklighet kunna akvarellerna frán ungdomsáren
aldrig ensamma skaffa honom en plats i konstens panteon. I dem
har han dokumenterat sig som en kvickögd skildrare af mánniskors
ansikten och af frámmande lánders och stáders lif, en konstnár,
som hade kunnat stállas vid sidan af eller ett stycke öfver en
annan svensk akvarellmálande globetrotter, Egron Lundgren —
men det naturliga uttrycket för sin personlighet fann han först
i oljemálningen. Den var hans konstnárliga modersmál. Likvál
hade han med sig nágot, nár han flyttade öfver frán akvarellen
till oljan, nágot som hjálpte honom till rátta med det nya uttrycks?
medlet. Det ár en mjuk friskhet i fárgen, en koloristisk helklang,
som páminner om blomblad, om nágot svalt, lent och dag«
gigt. Nágot af denna fárg fanns kvar i de första fem eller
sex árens oljemálningar, frán genombrottet pá salongen till den
222