Nordens Aarbog - 01.06.1921, Blaðsíða 236

IN MEMORIAM
passerat graderna han blev statsrád, utan honom beskárdes en av
taburetterna utan portfölj. Han átnjöt námligen redan dá anseende
som synnerligen författningskunnig. Som sekreterare i komittén
för dövstumsundervisningens ordnande hade han sálunda skrivit
dess betánkande, han hade utarbetat det förslag till dománförs
valtningens organisation som 1882 blev riksdagens beslut, och han
hade varit en verksam ledamot i 1889 árs komitté för utarbetande
av ny mellanrikslag. Den tiden fanns ju inte regeringsrátten utan
Kungl. M:t i statsrádet hade sig dess uppgifter förelagda, och den
arbetsbördan lades frámst pá konsulativa statsraadens axlar. I elva ár
bar Lars Ákerhielm det oket, och áven en man med större fysiska
krafter án hans kunde göra ansprák pá att efter sá mánga «dubbla
tjánsteár» fá ett mindre betungande ámbete sig anförtrott.
Men det var nog ej endast ett dylikt under alla förhállanden
billigt bekvámlighetshánsyn som förmádde honom att övergiva ,ta=
buretten för att intaga den lugnare presidentstolen i kammarrátten.
Han hade námligen ej begránsat sin uppgift till att vara ett tilb
förlitligt författningslexikon, utan áven intagit en bestámd politisk
position, och man irrar sig sannolikt ej i den förmodan att den
Boströmska regeringskonsten stundom syntes honom mindre tilb
talande. Lars Ákerhielm var utpráglat konservativ, och hans stándí
punkt bestámdes ej av nágot kánslotánkande, utan av en genom
djupa studier och klart förstánd mognad övertygelse. Den myn«
dige excellensen dáremot föraktade auktoriteter och hade inte heller
ett alltför sensibelt sinne för principer, utan lát sig i sina handlin*
gar frámst bestámmas av praktiska hánsyn. Han hade ocksá i sin
vida famn rum át representanter för skiftande uppfattningar, liksom
hans rikspolitiska syften förmádde honom att upptaga och sláppa
kolleger elter stundens behov. Betecknande ár unionsfrágans in*
fluerande pá chefskapet för utrikesdepartementet. Boström hade
övertagit Lewenhaupt frán den Bildtska ministáren, men han offrade
honom för att tillfredstálla den fraktion som önskade upprátthállandet
av Sveriges företrádesráttigheter inom unionen, liksom han nágra
ár senare lát greve Douglas gá nár ett godkánnande av norska
flagglagen anságs opportunt. I oktober 1899 inlámnade greve Douglas
av den anledningen sin avskedsansökan och nágra dagar senare
blev Lars Ákerhielm president i kammarrátten.
Den Boströmska ministáren var politiskt sett ganska heterogen;
sálunda fanns det ett betydande avstánd mellan den förre medlem*
men av Themptanderska ministáren von Krusenstjerna och Lars
Ákerhielm. Man talade ocksá den tiden om en markerat högeií
sinnad del av regeringen. Till dess stödjepelare ráknades Lars
Ákerhielm. Han annonserade sálunda sin opposition mot det av
Annerstedt proponerade förslaget om utstráckning av den politiska
226