Nordens Aarbog - 01.06.1921, Blaðsíða 269

SVENSK POLITIK 1920
upptagas till behandling av Nationernas förbund, «sásom varande
ágnad att menligt inverka pá de internationella förbindelserna och
att störa det goda samförstándet mellan nationerna pá vilket freden
beror.» Förbundsrádet gav sitt samtycke hártill, och vid dess samí
mantráde den 12 juli beslöts att genom tre sakkunniga jurister bl.
a. láta utreda huruvida frágan, sásom frán finskt háll hávdats, var
en inre finsk angelágenhet. I september var juristkommisionen
fárdig med sitt utlátande : det gick ut pá att Álandsfrágan icke
kunde ráknas som en rent inre finsk angelágenhet, och att sálunde
Nationernas förbund var kompetent att upptaga det till behandling.
Tre «rapportörer» — schweizaren Calonder, belgaren Beyens och
amerikanaren Elkus — fingo i uppdrag att för förbundsrádets rákí
ning, nármare utreda spörsmálet; för att pá ort och stálle bilda sig
en uppfatning av detta besökte de i nov. och dec. Sverige, Fin?
land och Áland.
Álandsfrágans upprullande blev icke utan konsekvenser för den
inre svenska politiken, sá till vida námligen att den socialdemo=
kratiska regeringen, trots det nederlag den lidit i kommunalskatteí
frágan, tillsvidare stannade pá sina poster. För alla partier frams
stod ett regeringsskifte sásop olámpligt i den allvarliga situation
som uppkommit genom Álandskonflikten, allra helst som den
Brantingska regeringen máste anses ága sárskilt goda förutsáttniní
gar att med styrka hávda den svenska stándpunkten.
Samma dag som riksdagen átskildes (22 juni), tillsatte regeringen
de tre stora utredningskomittéer, som redan tidigare be«
bádats och som kunna anses som det klaraste uttrycket för de
strávanden som den fullföljde i sin inrikespolitik. Den ojámförligt
viktigaste av dem fick i uppdrag att utreda socialiseringsfrágan.
Det gállde för denna komitté, vars ordförande blev finansminister
Sandler, att utreda, i vad mán och pá hvilka vágar programmet
om produktionsmedlens socialisering kunde förverkligas. Syftet var
klart socialdemokratiskt och sá gott som alla kommitténs ledamöter
tillhörde regeringspartiet; dock lade man márke till den pátagliga
lörsiktighet, varmed möjligheterna för socialiseringen bedömdes i
den motivering, som lág till grund för kommitténs tillsáttande ; ange®
lágenheten att ej minska produktionen betonades och omöjligheten
av en schematiskt genomförd socialisering underströks med bestámds
het. En annan kommitté under ledning av H. Lindqvist (andra
kammarens talman och ledare av den svenska fackföreningsrörelsen
áren 1900—1920) fick att utreda frágan om «industriell demokrati»;
det skedde utan de reservationer, vilka skulle bundit den utredning
av detta ámne, som den Edénska regeringen pá sin tid planerade
(N. Aa.1920, s. 286). En tredje kommitté skulle sysselsátta sig med
frágan om statskontroll över truster ; en dylik kommitté hade bes
259