Nordens Aarbog - 01.06.1921, Side 89

FREDSTANKEN I NORDENS MEDELTID
De olika lánen blefvo dock aldrig — med undantag ‘endast för
vissa förláningar inom kungahusen — hvarken för all framtid
fixerade till sin omfattning eller öfverlámnade med árftlig rátt
till sina besittare. Begreppen lánsherre och vasall hade dárför
aldrig i Norden nágot egentligt burskap. I förhállande till ut=
landets lánsregler gjordes ocksá i de nordiska lántagarnes befo*
genheter en vásentlig inskránkning: den dömande myndigheten
kvarstannade, átminstone generellt sedt och i princip, i de or*
dinarie domstolarnas hánder, hvarigenom banden mellan lánen
och riket i öfrigt aldrig helt afskuros.
Man har ofta frágat efter orsakerna till, att de nordiska stas
terna visat denna synnerliga motstándskraft gent emot feodal*
vásendets öfriga europeiska lánder genomsyrande upplösningsí
process. För visso áro dessa orsaker mánga och kunna ej hár
i sin totalitet analyseras. Med all rátt torde dock kunna pástás,
att de nordiska rikenas tidigt utbildade nationella karaktár hár*
vid spelat en betydande roll. De folkliga enheterna, ej minst
i deras áldsta utbildade gestalt, i landen, hafva tidigt vunnit
den inre fasthet och sammanhállning, att de kunnat segerrikt
trotsa hvarje försök till oorganisk splittring.
Den nordiska, senmedeltida rikskonsolideringen har emellertid
ej stannat vid de olika rikenas gránser. Den har gátt öfver
gránserna, den har stráfvat mot en konsolidering af hela Nor=
den till en enda statlig enhet. Dá man söker efter de sárskilda
förutsáttningar en skandinavisk unionspolitik vid denna tid
kunde ága, finna vi átskilliga i det redan förut sagda. De nor*
diska lándernas samhállsförhállanden företedde starka likheter
pá konstitutiva omráden, likheter, hvilka syntes utan större svá=
righeter möjliggöra en gemensam styrelse. För de nya stánder?
bildningarna máste ocksá ett enadt Norden erbjuda synnerliga
förmáner; detta gáller sávál den várldsliga och andliga aristoí
kratien som handelns och náringarnas representanter. Men
hártill komma ocksá andra omstándigheter. De nordiska folken
aro med hvarandra mycket nára besláktade och med rátta har
framhállits, hurusom «de moderna stater, som nu existera, hafva
ej sállan sammansvetsats af folk, som státt hvarandra ofantligt
mycket mera fjárran». Kánslan af denna sláktskap, hvilken
79