Nordens Aarbog - 01.06.1921, Page 90

SVEN TUNBERG
vál framför allt utbildats under de samskandinaviska vikinga*
tágen, ágde gamla och sákra rötter inom hela Norden. Jag
erinrar hár endast om den áldre Vástgötalagens bestámmeb
ser betráffande dráp á utlándsk man: «Dráper man danskan
man eller norrön man, böte nio marker. — — — Varder söder=
man (= tysk) drápt eller engelsk man, dá skall bötas dárför
fyra mark»! Hvad lág nármare till hands för de politisk tán*
kande án att hárpá bygga en máktig samling af alla de nordi*
ska brödrafolkens krafter till försvar mot framför allt den
hotande tyska furste* och handelsmakten ?
Med dessa pápekanden förnekas ingalunda det beráttigade i
Erslevs áskádning. Hos de regenter, hvilka omsatte unions*
möjligheterna i verklighet, gjorde sig áfven sárskilda inflytelser
gállande, hvilka át resultatet ofta gáfvo en bestámmande prágel.
Dessa furstar áro representanter icke blott för den fasta och
málmedvetna furstemakten, utan áfven för de med denna allt*
jámt förbundna dynastiska intressena. Af speciell och ödes=
diger betydelse blef detta för Margaretas vidkommande. Hen®
nes bárande politiska idé var att át den folkungaátt, hvilken
hon genom sitt gifte tillhörde, áterförvárfva Sverige och dártill
lágga áfven Danmark, hennes eget fádernesland. Betráffande
Sverige kunde hennes planer realiseras endast med en viss svá*
righet, dá den svenska aristokratien i henne fruktade en arfta=
gare af folkungaáttens regeringstraditioner. Margaretas — och
sedermera áfven Eriks af Pommern — unionspolitik blef háraf
bestámd: enheten mellan de nordiska rikena och den starka
kungamakten máste byggas hufvudsakligen pá Danmark och
det svenska inslaget i unionens ledning sá mycket som möjligt
trángas tillbaka.
Vi hafva sálunda till synes fátt en tillfredsstállande förklaring
sávál af de omstándigheter, hvilka möjliggjort unionens ska«
pande, som af de sárskilda faktorer, hvilka betingat dess slut*
liga egendomliga form och dármed ocksá dess misslyckande.
Böra vi slá oss till ro med denna förklaring, hvilken i hufvud*
sak opererar med tidigare framförda argument och i princip
torde karakteriseras sásom en medelvág mellan tvánne hvarandra
támligen motsatta áskádningar? Jag tror det icke. För bedömí
80