Nordens Aarbog - 01.06.1921, Síða 184

NILS LITHBERG
skolivet; övernaturliga makter namnas s'állan och spela ánnu
mindre roll i dikten, i hjáltegestalterna wlærer vi kraftig ud*
viklede, herlige personligheder at kende» och diktaren har en
nástan ángslig omsorg om det ádla hos dem. «Den klarhed og
genemtænkthed, hvormed digterne opfatter deres helte i forholdtil
almengyldige ándsværdier, synes ogsá at være resultatet av en tid*
lig kultur i folket». Den norska diktningen áter har en avgjord för=
kárlek för det kolossala, det fantastiska med «modsætningen av
strálende kraft og mörke ævner, av lykke og forbandelse, av
menneske og troldeagtigt, — synspunkter der ábner et dybere
indblik i det enkelte menneskes natur og dybere opfattelse av
menneskets plads i verden». Denna karaktáristik torde kunna
tillámpas pá dansk och norsk diktning ánnu idag. Men ligger
det icke nágot av det samma áven i det danska intresset för
folkvisan, med hennes tukt och ridderliga ára i motsats till
det norska eventyrdntresset, med den norska prosadiktningens
fantastiska linjer och dramatiska verkningsfullhet? Den svenska
hjáltediktningen kan Olrik icke karaktárisera av den grund, att
en sádan knappast finns. I den svenska forskningens historia
spelar ocksá folkdiktningen en mera underordnad roll, hár
framtráder i stállet ett starkt intresse för folklivets realiteter,
parat med ett spekulativt intresse för huru dessa skola förstás ;
det ár nágot av det lynnesdrag, som bl. a. skapat sá mánga
af vára utmárkta naturforskare.
En av avsikterna med mötet i Stockholm 1920 var sálunda
áven att sammanföra representanterna för de báda — om jag
sá fár uttrycka mig — vetenskapliga skolorna i Norden. Ett
sárgáende medför ofta ensidigheter, och genom personlig be«
kantskap undvikas ömsesidiga missförstánd. För all forskning,
men i synnerhet för etnologien, ár ensidigheten det farligaste
av allt; mer án nágon annan máste etnologen vara en alb
round=man.
I sin nyss anförda uppsats vidrör Olrik den frágan, av hur
gammalt datum de nordiska folkens sárkynne kan vara. Dá det
redan under vikingatiden upptráder starkt utpráglat, kommer
han till det resultatet, att förhállandet varit det samma sedan
174