Læknablaðið - 01.10.1972, Blaðsíða 24

110
LÆKNABLAÐIÐ
lic Edgar Borgenhammar har vidare utfört en huvudsakligen pá
intervjuer med politiker och tjánstemán grundad utredning rörande
sjukhusets ekonomiska ledning. Slutligen har inom landstingsför-
bundet utförts en generellt syftande studie av administrationen vid
ett tjugotal landstingsdrivna sjukhus, vilkas ledning organiserats med
anvándning av modellen direktion i kombination med sjukhusdirektör
och cheflákare.
Av utredningen inom landstingsförbundet framgár bl a att en
organisatorisk utveckling, som syftar till en báttre resursanvándning
án för nárvarande i viss mán redan págár. Fragment av utvecklingen
i denna riktning kan iakttagas i skilda sammanhang. Av sárskilt
intresse ár hárvid de försök som págár att ástadkomma en báttre
anvándning av resurserna genom organisatorisk integrering av olika
typer av várd inom sjukvárdsomrádet samt genom sammanförande
av medicinskt náraliggande kliniker vid de större sjukhusen till s k
klinikblock. Átgárder av námt slag kommer otvivelaktigt att fá kon-
sekvenser betráffande den framtida utvecklingen av landstingens
sjukvárdsadministrativa system. Beklagligt ár emellertid att den ut-
veckling som págár inte ár föremál för systematisk styrning och
resultatsuppföljning, vilket givetvis skulle underlátta den fortsatta
utvecklingsplaneringen.
STRUKTURFÖRÁNDRINGAR INOM SJUKVÁRDSOMRÁDENA
DOKUMENTERAD empirisk kunskap om de nuvarande sjukvárds-
administrativa modellernas anvándbarhet för styrning av resursan-
vándningen finns sáledes endast i begránsad omfattning. Kánt ár
emellertid att styrningen i de olika delsystemen i mánga fall ár relativt
hárt centraliserad. Detta har lett till att sjukvárdsstyrelserna i stor
utstráckning varit sysselsatta med relativt kortsiktiga resursanvánd-
ningsbeslut. För de mera lángsiktiga besluten, vilka till stor del ryms
inom sjukvárdsplaneringen, har ofta sárskilda beslutsprocesser ut-
vecklats. Dessa har dock knappast kunnat tillgodose rimliga krav pá
kontinuitet och samordning med det lángsiktiga planeringsarbetet
inom andra sEunhálleliga servicesystem, t ex det sociala systemet.
Rent allmánt kan hárvid konstateras, att den relativt höga central-
iseringen av beslutsfattandet möjligen varit nödvándig under tidigare
skeden i den sjukvárdsadministrativa utvecklingen men att tillkomsten
av datorbaserade informationssystem och nya budgettekniker sannolikt
gör en lángtgáende decentralisering av beslutsfattandet möjlig. En
sádan skulle frigöra en betydande del av sjukvárdsstyrelsens kapacitet
till förmán för en kontinuerlig sjukvárdsplanering, som ár vál sam-
ordnad med övrig samhállsplanering inom omrádet.
En decentralisering av detta slag skulle sákerligen innebára en
avsevárd förbáttring av sjukhusdirektionernas möjligheter att páverka
resursanvándningen inom sjukhusen. Man bör emellertid ccksá beakta
att försök págár i syfte att ástadkomma en báttre resursanvándning
genom organisatorisk integrering av olika typer av várd inom sjuk-
várdsomrádet.