Det Nye Nord - 01.09.1922, Blaðsíða 13

August—September 1922
DET NYE NORD
Side 147
av for månniskorna nodvåndiga nåringsmedel. Men
i alla fali år, såsom forhållandena nu synas, folkok-
ningen på hela jordklotet dock slutligen beroende av
jordbruket och odlingsarealen. Och sålunda står
problemet om folkokningen i var je sårskilt land i sista
hånd i samband med problemet rorande hela månni-
skoslåktets tillvåxt. Industrin såsom sådan kan icke
slutligt losa befolkningsproblemet.
Tillsvidare ha dock de enskilda folken mojlighet att
i mån av sin industri oka sin befolkningsnumerår och
bland folken synas politisktnationella maktsvnpunkter
nåstan enbart dirigera den allmånna opinionen i frå-
gor rorande befolkningstillvåxten.
Med andra ord: i detta nu fruktar man mvcket
mera Malthus’ bekanta »preventiva hinder« mot folk-
tillvåxten ån hans formel rorande den geometriska
progressionen i folktillvåxten. Man foredrar en moj-
ligast stor folknumerår och fruktar icke for overbe-
folkning. Hårigenom forklaras det oerhorda upnseende
nedgangen i nativiteten nufortiden har våckt, oaktat
densamma under normala forhållanden blott i såll-
svnta fall bar lett till en minskning i den naturliga
folkokningen.
På Mnlthus’ tid bade de repressiva hindren en
mvcket storre betvdelse ån de preventiva. Nufortiden
år forhållnndet måbånda motsatt. Hårtill har som be-
kant bidragit de frnmsteg i hvgieniskt avseende det
19-århundradet haft att upnvisa. Likeså krigens rela-
tivt mindre forndelse. Den direkta folkminskningen i
Europa till f6]id av vårldskriget utgiorde iu enligt be-
råkningar cirka 35 mili. månniskor. Stagnationen i
folktillvåxten i Europa var således ei storre ån att
den naturliga folkokningen under normala forhål-
landen ersåtter densamma inom 7—8 år.
I Skandinavien och Finland har problemet rorande
stagnationen i folkokningen betvdelse fråmst vidkom-
mande Sverige ocb Finlands svenskatalande befolkning.
Folktillvåxten i Sverige har varit relativ långsam.
^nnu år 1800 utgiorde Sveriges befolkning ungefår
45 % av de skandinaviska låndernas ocb Finlands
sammanlagda befolkning: år 1900 blott 41 %.
*
.Tag overgår nu att framstålla några allmånna syn-
punkter rorande de viktigaste befolkningsproblemen i
Finland.
År 1910 utgiorde enligt senaste folkråkning, vårs
resultat åro kånda, jordbruksbefolkningen i Finland
66 % och industribefolkningen 12 %. Procenttalet
for den jordbrukande befolkningen var sålunda ett av
de storsta i Europa, procenttalet for industribefolk-
ningen ett av de minsta. Och befolkningsproblemet i
Finland har ånda till innevarande århundrade om-
fattat den relativa overbefolkningen på landsbygden,
som tilltagit i mån av den snabba tillvåxten av den
obesuttna jordbrukarklassen. Denna utveckling har
haft både sociala och ekonomiska orsaker liksom
också sociala och ekonomiska foljder. Hårvid torde
några allmånna anmårkningar vara på sin plats med
fåst avseende vid motsvarande forhållanden i de skan-
dinaviska lånderna.1)
I Finland och i de skandinaviska lånderna var på
1800-talet folkmångdens okning utomordentligt stor.
Och på landsbygden i såvål Finland som i de skandi-
naviska lånderna, Sverige, Norge ocb sannolikt åven
Danmark var under 1800-talets forrå hålft den s. k.
naturliga folkokningen mycket storre ån den sjålv-
ågande bondeklassens tillvåxt. Då på denna tid over-
flvttningen till stadsnåringarna eller till de transatlan-
tiska lånderna ånnu var obetydlig, foljde dårav, att
inom den jordbrukande befolkningen de beroende
folklagren tillvåxte iåmforelsevis mycket starkare ån
de oberoende. Med andra ord sagt: de beroende folk-
klasserna på landsbygden representerade under dvlika
forhållanden, ett allt storre procenttal av hela befolk-
ningen.
Deras stållning forsåmrades, det uppstod en relativ
overbefolkning på landsbygden bland den jordbru-
kande befolkningen.
Sådant var forhållandet ånda intill 1850 å 1870-
talen. Men dårefter tager utvecklingen i alla skandi-
naviska lander, Sverige, Norge ocb Danmark alldeles
uppenbart en motsatt riktnine. De beroende iordbru-
kande folklagren på landsbvgden borja relativt och
tidtals t. o. m. absolut taget minskas, den jordågande
bondeklnssen dåremot relativt våxa.
Endast i Finland svnes en dvlik våndning i utveck-
lingen av de sociala befolkningsklasserna icke hava
intrått. Tvårtom fortfor i Finland till århundradets
slut samma proportionella tillvåxt av den obesuttna
befolkningen som under 1800-talets forrå bålft.
Man kan med skål sporja, varpå denna skiliaktighet
i befolkningsutvecklingen å ena sidan i Finland å
andra sidan i de skandinaviska lånderna under 1800-
talets senare hålft beror. Vid bondeklassens tillvåxt
ba olikheterna icke varit så stora, att detta skulle
forklnra denna divergerende utveckling.
Dåremot svnes nedannåmnda forskiutningar i be-
folkningsforhållandena, vilka i Skandinavien visat sig
tidigare ån i Finland, varit av den storsta betydelse;
nåmligen: inflvttningen till ståderna, overgången till
industrin och emigrationen till de transatlantiska lån-
derna. Alla dessa våldiga folkrorelser skedde i de
skandinaviska lånderna mycket starkare ån i Finland
och bor jade redan på 1840—50-talen. Vid samma tid-
punkt ågde motsvarande roreiser i Finland relativt
taget knappast någon betydelse.
Några exempel dårpå. Redan så tidigt som på
1860—70-talen berovade emigrationen, ungefår inom
loppet av 20 år, Sverige ca. 200.000, Norge 180.000,
/
*) Jmfr. vidkommande nårmare statistiska uppgifter: O. K.
Kilpi: De sociala klasserna i Finland under 1800-talet
och Eilert Sundts befolkningsstatistiska lag. Statsøkono-
misk Tidsskrift, 1915.