Det Nye Nord - 01.03.1923, Blaðsíða 4

Side 42
DET NYE NORD
Marts 1923
schau-avtalet i Skandinavien — och fråmst i Sverige
— uppfattades som ett tecken på, att Finland var på
våg att uttråda ur den nordiska gemenskapen, och
det framgick att en tanke, som lancerats på enstaka
håll i Finland, och som gick ut på, att Finland skulle
bilda en foreningslånk mellan Skandinavien och de
baltiska staterna, icke motte någon genklang våsterom
Bottenhavet. Finland måste vålja mellan en sydostlig
och en våstlig orientering. Warschau-avtalet fram-
kallade dock åven i Sverige en livlig diskussion om
mojligheterna for Finland att dår erhålla den behov-
liga såkerheten mot den ryska faran, och denna
diskussion foljdes naturligtvis med allra storsta in-
tresse i Finland. Den visade, att ett forsvarsforbund
mellan Finland och Sverige visserligen var otånkbart
for ogonblicket, men att svensk forståelse for Finlands
roil såsom en yttre forsvarsmur mot Ryssiand dock
icke saknades. Slagordet om »Systerbåck som Sveriges
strategiska grans« forefaller att ha vunnit en viss gen-
klang, och betydelsen for Sverige av, att Finland for-
mår bevara sin sjålvståndighet synes stå allt klarare
for relativt stora delar av opinionen. Från denna
ståndpunkt år det ju ånnu ett ganska långt steg till
en formulering som såger, att det for Sverige år en
nodvåndighet att i handling stoda Finlands sjålvstån-
dighet, men om solidariteten mellan de två lånderna
får tillvåxa i fred och om banden på alla områden
knytas fastare, år det ju icke omojligt att gemenskapen
slutligen erhåller åven ett militårpolitiskt uttryck, i
någon form.
Onskningarna om ett faktiskt forsvarsforbund med
Sverige åro dock icke så overdrivet brånnande i Fin-
land for ogonblicket. Ingen skulle vål motsåtta sig ett
sådant, men ingen torde heller anse det absolut nod-
våndigt just nu. Den gynnsamma ekonomiska utveck-
lingen, frånvaron av svårare inre kriser, den allmånna
stabiliseringen av forhållandena ha småningom skapat
en viss trygghetskånsla inom landet. Åven om det
icke saknas pessimister, vilka se framtiden i svart,
och åven om risken for obehagliga overraskningar
ingalunda år helt obefintlig, ter sig samhållet dock
så starkt, att bolsjevikerna svårligen kunde stålla till
några verkligt hotfulla inre oroligheter i Finland och
kombinera dem med ett angrepp från oster. Den ry-
ska faran kan dårfcir icke anses vara overhångande.
Tanken på ett forsvarsforbund med Polen har såvål
dårfor som på grund av den allmånna politiska ut-
vecklingen på kontinenten forlorat all lockelse, och
endast någon enstaka rost har på senare tider hojts
till dess forsvar, utan att dock erhålla minsta eko.
En fredlig utveckling i nåra anslutning till Skandina-
vien, ett avståndstagande från allt, som kunde tydas
såsom åventyrs- och randstatspolitik synes nu vara
det allmånna onskemaalet. På den vågen kan Finland
nå stållningen och anseendet som en livsduglig, mogen
och fredlig stat, vårs bevarande år av allmånt intresse.
Detta år sist och sluttligen en såkrere framtidsgaranti
ån alla papperstraktater. Men mot ett dylikt resonne-
mang kan naturligtvis invåndas, att låget i Europa år
oberåkneligt och att fråmst Ryssland kan komma med
vilka overraskningar som helst. Då står Finland dår
utan bundsforvanter, uteslutande håmvisat till sig
sjålvt. Man hoppas nog så allmånt i Finland att de
skandinaviska staterna — fråmst då naturligtvis
Sverige och Danmark — skola ågna mera uppmårk-
samhet ån hittills åt Ostersjoproblemen sådana de
gestaltat sig efter kriget. De te sig, sedda från Finland,
allvarligare och av storre betydelse for Skandinavien
ån vad man dår forefaller fullt villig att medgiva.
Intråffar ingenting ovåntat, bor således Finlands
allmånna politiska orientering alltmera nårma det till
Skandinavien. Emellertid finnes ju ånnu en svårigliet:
striden mellan svenskt och finskt inom Finland. Den
utovar ett icke ringa inflytande på relationerna vås-
terut, och detta inflytande år ofta synnerligen olyck-
l'igt. Det år ju givet, att hela det svenska Finland on-
skar stå i så nåra beroring som mojligt med Sverige
och det ovriga Skandinavien. Men det kan åven se
ut, som om det finska Finland med dess stråvanden
att reducera svenskhetens inflytande i landet vore di-
rekt fientligt mot Skandinavien. Så år det dock icke.
Finskhetsrorelsen år icke till sitt våsen en anti-skan-
dinavisk rorelse, åven om den i vissa nationalistiskt
overdrivna former forsoker upphoja allt finskt på be-
kostnad av allt svenskt. Den bygger på landets gamla
kultur, som år svensk till sitt ursprung, den år en de-
mokratisk folkrorelse, som vill dverflytta ledningen i
finska hånder och taga den från den svenska bildade
klass, som tidigare varit den styrande såvål kulturellt
som politiskt. Overgången har redan till stor del
skett, den politiska makten innehas av de finska par-
tierna — av riksdagens 200 ledamoter åro endast 25
svenskar — och striden har ju under senare år fått
en på sått och vis ny form: den svenska minoriteten
kånpar for att erhålla så starka garantier som moj-
ligt for bevarandet av sitt språk och sin nationalitet.
Den nationella finska hånforelsen kan antaga gan-
ska håtska anti-svenska former, men det år endast
mycket sålian den riktar sig mot Sverige, och något
fåltrop: bort från Skandinavien! har aldrig på allvar
Ijudit. De extrema nationalisterna dromma om en
finsk nationalstat, dår den inhemska svenskheten
forsvunnit och finskan hårskar oinskrånkt. Men
denna rent finska stat skulle dock stå i nåra kontakt
med Skandinavien, dit historia, kultur och geografiskt
grannskap måste hånvisa den. Innan detta »idealtill-
stånd« nåtts, se dessa extrema finska element dock
med en viss misstånksamhet på Sverige, vårs intresse
for svenskhetens bevarande i Finland naturligtvis
måste vara stort, och de frukta att denna svenskhet
skall erhålla ny styrka och nytt mod i sin strid mot
finskheten dårifrån. Sveriges naturliga sympatier for