Lesbók Morgunblaðsins - 17.01.1965, Blaðsíða 13

DAVÍÐ STEFÁNSSON:
Harmsáng
risfad pá lertavlor, funna
/ Babylon
i
Medan morgonrodnans skalder
hovo dagen ur djupet,
var ljust över Babylon.
Borgar höjde sig mot himlen,
visdom fann ett váldigt folk,
klátt i kostbar purpur.
Men gnistor av gullstrángarna
föllo mellan floder:
Det blev din ofárd, Babylon.
Avfallna átter
tillbedja trolösa
falska folkgudar.
I krogar leka koltsvenner
gatdanser för en galen hop,
skránvisor för skökor.
Folkharpans ton har tystnat.
Bel-Shalti-N annar
vilar blek i svepning
i glömda fáders gravvalv.
Gráven djupare, gráven djupare,
sentida slákten.
II
Hören suset i skogen,
gyckelorden i gillesalar,
slavarnas fotsteg pá strákvágar,
nidingars i nármsta grannskap,
deras hymmel bakom husen,
som narra fávitska att följa
starrblinda styresmán.
Ur f járran, sedda mot sol,
komma glupande gamar
med blodlukt ur bringan och gapet,
glödande ur glosögon.
Dina barn, o Babylon,
som álska det okánda,
gácka de till gládje.
Vargarna, luftens vikingar,
hölja himlavalvet,
'sökalá í skuggorna
bakom mossbevuxna murar.
Fort hog stiga fullfjádrade ungar
ur asfáglarnas reden.
Sjálv ammar du din ofárd, Babylon,
skándar din egen sorg.
Gráven djupare, gráven djupare,
sentida slákten.
III
Bort svann ditt leende, Babylon.
Du, som stod fagrast vid floden,
har bortkastat all din blygsel,
avkládd, full av frátsár —
Guds port vorden gamars náste.
Visst har jag várjt dig mot ofárd.
Icke med vapen eller varnande ord,
ej stortalighet ute i staden.
Med mina visors vánlighet
ville jag lyfta din sjál ur sumpmyren,
löga den i gudomens livsdagg,
áldrarnas önskekálla.
Jag sjöng morgonrodnan in i templet,
men du gick drucken förbi dörren.
Vi sveken I, stridsbröder ?
Vi smáden I mina ord inför alla ?
Vi liknen I mitt liv
vid en kalkad grav, en slocknad krater?
Har jag berövat mitt folk dess frihet,
tungan dess trollmakt —
glammat med gamarna ?
Ve ruttnande ruiner.
Ve denna andliga unkenhet,
átel för asfáglarna.
Dessa fasans ord
ger jag nya átter,
rista dem lát pá lertavlor.
Gráven djupare, gráven djupare,
sentida slákten.
IV.
Bel-Shalti-N annar
vilar blek i svepning
i glömda fáders gravvalv.
Mjukare var hennes hand án morgonbrisen,
nár hon rörde vid min skrift.
Nár hon gav den tungans tal,
hörde jag helga floders brus.
Staden sjunker i sand.
Över hennes borgars tak
mánde törnen och tistlar váxa,
áldrarnas ográs.
Men Bel-Shalti-Nannar
gástar sina gudar.
Hören mina ord, oborna slákten,
I som födens mellan floderna.
Grávenisanden,
glömmen icke hennes stad
och forntidens skatter.
Hon ágde rosor av röda guldet,
mánga stoder av vita marmorn,
underverk av elfenben,
prydda med ádelstenar,
gulddragna tyger, gudars váv,
döda sláktens drömmar.
Och bland siradesmycken mánden I finna
sángen om Bel-Shalti-Nannar
nedtecknad pá lertavlor.
Ödmjukhet brast mig aldrig,
ej samband, dem tron finner
till det eviga ursprunget.
Dádan flög den gudomens gnista,
som gav mina sánger liv.
Sviken mig alla, stridsbröder.
Dricken mitt blod, vingade vargar.
Virvlen sandröken
över brottslig stad.
Bel-Shalti-N annar,
gudarnas syster, mitt folks sjál,
lát skriva min sáng pá lertavlor.
Gráven djupare, gráven djupare,
sentida slákten.
A. Z. Osterman þýddi með leyfi skáldsins.
1

'i.
:j
1
Kinks, sem auglýst var, aO
Tcœmu hingaö í febrúar,
hafa frestaö heimsókninni
um óákveöinn tíma.
PósthólfiO fékk þessar
upplýsingar hjá ungum
tnanni hér f borg, Þóröi
Quömundssyni, en hann
hefur sett sig f samband
viö umboösskrifstofu lista-
mannanna ytra og á állan
heiöur af því, aö íslenzkir
unglingar fá aö sjá og
heyra þetta fólk.
Þeir, sem vit hafa á þess-
um rnálum, munu sjá aö
hér um rœöir samansafn
valinkunnra snillinga, sem
leikiö hafa lögin, sem hvaö
oftast heyrast í óskalaga-
þáttunum. Okkur er ein
þessara hljómsveita, Man-
fred Mann, aö nokkru
kunn, en viö sáum þá fé-
laga og heyröum í Prince
of Wales leikhúsinu í Lond
on í sumar. Af þeim viö-
tökum, sem þeir fengu þar,
má ráöa, hve feikilega vin-
sælir þeir eru. Og þaö gekk
ekki neitt lítiö á, þegar þeir
sungu. Þetta eru ákaflega
skrýtnir fuglar aö sjá, en
þeir eru fjölhæfir tónlistar-
menn og t góöu áliti í Eng-
latidi. Söngvari þeirra,
Paul Jones, vakti sérstáka
athygli okkar: langur og
renglulegur náungi, sem
augsýnilega kunni sitt fag.
Ef viö ættum að gefa hon-
um einkunn fyrir sviös-
framkomu, fengi hann hik
laust 10.
En nú sláum viö botn-
inn t þetta rább, um leið
og viö minnum ykkur á, aö
utanáskrift pósthólfsins er:
Lesbók œskunnar, Morgun-
blaöiö, Reykjavík.
2. tM. 1965.
LESBÓK MORGUNBLAÐSINS 13