Det Nye Nord - 01.03.1923, Page 3

Marts 1923
DET NYE NORD
Side 41
SKANDINAVIEN
FINLAND OCH SKANDINAVIEN.
Några allmånna synpunkter.
FrÅgan om Finlands stållning till Skandinavien
har under de år, som foljt på den politiska
frigørelsen, blivit ett problem, som ståndigt år under
debatt. På sått och vis år ju sporsmålet mycket en-
kelt, på sått och vis år det åven både komplicerat
och omtåligt. En kort oversikt av frågans ståndpunkt
for ogonblicket saknar måhånda icke intresse.
Det enkla i saken år Finlands kulturella oriente-
ring. Den år och forblir naturnodvåndigt skandi-
navisk. Under det ryska overvåldets tid provades
vårdet av de institutioner och den samhållsanda,
som samhorigheten med Sverige byggt upp i Finland,
och de bestodo provct. Den nationella kulturformen,
som så helt var skandinavisk, stålides mot ryskt
vasen och rysk anda, och det kunde icke bli fråga
om något val. Den egna, nordiska kulturskatten blev
någonting heligt, som måste forsvaras mot det oster-
låndska barbariets anlopp. Ilotet mot dessa vården
skånkte dem en innebord, en hoghet och en betydelse,
som såkerligen åro svåra att fatta for den, som alltid
ågt dem i fred och ro. Då samtidigt Finlands for-
bindelser med Skandinavien icke kunde vara annat
ån kulturella, befåstes ytterligare den andliga sam-
horighetskånslan, som fick nåring av de sympatier
for Finlands ofria folk, vilka motte overallt i de skan-
dinaviska lånderna.
Når Finland blev sjålvståndigt, infordes nya fak-
torer i debatten. Landet hade att fatta en politisk
position, och dårvid kunde man icke enbart bygga
på kulturella sympatier. De forstå stegen på den
egna vågen sågo ut att snarare avlågsna Finland från
Skandinavien ån medfora ett nårmande. Landet hade
i viss mån dragits in i vårldskrigets virvlar. Den
hjalp, det erholl från Tyskland mot bolsjevikerna,
kunde icke undgå att oroa de neutrala Ostersjosta-
terna. De tyska trupperna på Finlands jord betydde
måhånda framtida tysk hegemoni i Ostersjon. Vidare
hade det roda upproret rasat, och dess grymma verk-
lighet krossade tydligen på en del håll i Skandina-
vien den en smula romantiska och poetiska bild, man
skapat sig av Finlands ådla, fortryckta folk. Dess-
utom tillkom den långvariga striden med Sverige om
Åland. Det kunde se ut som om en bred klyfta opp-
nade sig mellan det nya Finland och de skandinaviska
grannarna.
Sedan dess har utvecklingen emellertid i huvudsak
gått åt rått håll. Ju mera låget i Finland stabiliserats,
ju tydligare alla spår av Ålandsstridens bitterhet for-
svunnit, desto starkara har den naturliga samhorig-
hetskånslan kunnat gora sig gållande. Finland har
på allt flere områden tagit del i det nordiska sam-
arbetet, och endast ett stort praktiskt hinder har fore-
funnits: valutan. Kronorna ha varit så dyra i Fin-
land, att resor till Skandinavien blivit svåra att fore-
taga, liksom det varit mycket svårt att folja med
den skandinaviska litteraturen på olika områden. Men
det kan otvivelaktigt sågas, att Finlands forhållande
till Skandinavien kultureilt sett numera år så gott
som normalt.
Ur politisk synpunkt år låget mera osåkert. Grann-
skapet till Ryssland tvingar Finland att iakttaga den
stbrsta vaksamhet. Den militåra bordan år mycket
tung. Forutom den ordinarie armén uppråtthållas de
frivilliga skyddskårerna over hela landet, och det
kråves en icke ringa pliktkånsla och uthållighet av
dess 100.000 medlemmar, då de år efter år giva en
stor del av fritiden till militåra ovningar. Men så
långe Ryssland år så opålitligt, som det år, och så
långe dess ledare trots fredsfordrag och traktater med
alla medel soka bearbeta proletariatet i Finland, lik-
som i andra lånder, går det ej att minska rustnings-
bordan. Under sådana forhållanden år det klart, att
man i Finland gårna såge en overenskommelse i en
eller annan form med någon annan makt, varigenom
landet kunde erhålla okad trygghet mot den ryska
faran. På denna for Finland så ytterst viktiga punkt
synes Skandinavien emellertid kunna erbjuda blott
ett sårdeles osåkert stod. Dår har all aktiv utrikes-
politik, som kunde medfora yttre risker, så långe varit
bannlyst, och dår har forsvaret genomgått så många
reduktioner, att en hastig, effektiv hjålp vid ett plots-
ligt angrepp från Rysslands sida måste anses uteslu-
ten. Når bolsjevikhotet for omkring ett år sedan an-
sågs overhångande, var det dårfor forklarligt, att Fin-
land sokte ernå en intim militår kontakt med ovriga
från Ryssland utbrutna stater, fråmst med den
starkaste, Polen. Opinionen i landet var icke enhållig
i fråga om denna »orientering«, men många tvek-
samma ansågo den nodvåndig under forutsåttning, att
intressegemenskapen icke stråckte sig långre ån till
torsvaret mot Ryssland. Detta visade sig emellertid
icke vara mojligt. Om Finland skulle ingå ett mili-
tårt avtal med Polen, måste dess allmånna politik
åven råtta sig efter de linjer, den polska politiken
foljde. Finland skulle dragas in i hela den osteuro-
peiska hårvan och tvingas att spela sparvens roil i
tranedansen. Når detta klarnade for opinionen, våg-
rade riksdagen att ratificera det av utrikesministern
uPPgj°rda s. k. Warsohau-avtalet, och utrikesministern
måste avgå.
Denna episod hade sin betydelse for relationerna
till Skandinavien. Den visade, att samarbetet med en
annan stat for att bli lyckligt,. måste ha en solidare
grund av andlig fråndskap ån den, som existerade
mellan Finland och Polen. Den visade åven, at War-