Editiones Arnamagnæanæ. Series A - 01.12.1960, Blaðsíða 66

66
INLEDNING
De aldsta fisl. hss ha vanligen e i ándelser, men redan vid mitten
av 1200-talet övergár detta e till i támligen allmánt. I slutet av
1300-talet blir emellertid e áter mera vanligt, ehuru det máhánda
mest anvándes i vissa stállningar.1) Det ár denna process med det
pá nytt intrángande e, som kan avlásas i denna bs, dár emellertid
tendenser till vokalharmoni och vokalbalans i viss utstráckning
kommit att hestámma anvándningen av de tvá ándelsevokalerna,
nár de stá i öppet slutljud.
I stallningen före r ár det svárt att avgöra, om e sedan gam-
malt bevarats eller pá grund av r-ets öppnande inverkan uttrángt i.
Dáremot ár anvándningen av i i táckt slutljud i överensstámmelse
med 1200-talets skrivsátt och ár alltsá gammal.2)
Váxling e:i; u:a o.s.v.: e och i váxla i: erenndum 82r 35, eríndum
87 v 7, erínndum 80r 19. a och u váxla i: uínganar 74v 23, uíngunar
70v 36 samt manad 72r 30, manade 70v 19—20, manadi 74r 30,
manud 72r 27; eggian 72r 31, eggíun 85 v 34. u och i váxla i: morgun
1, morguninn 6, morgin 3, morgininn 2.
Váxling e:a föreligger i: missare 1, missari 1 gg gentemot missere
3 ggr-
Avledningar pá -ig, -ing, -lig ha alltid i i ándelsen.
Márk följande former: daugurd (ej dagverd), ogoligur ( = ogurli-
gurl) 76v 35 med u > o i mellanstavelsen eller kanske snarare =
ógóðligur med ðl > ll > l (jfr s. 76).
Svarabhaktivokalen u ár utskriven i 11 fall: dætur 1, grimur 1,
Haurdur 1, kollur 2, selur 2, sterkur 1, þordur 1, uekur 1, lee skrapur
1. I 115 fall ár svarabhaktivokalen utelámnad. Ex.: grimr 16,
hðrdr 3, kollr 1, þordr 2, stenndr 1 gg. Nágra fall av ej betecknat
ursprunghgt u plus r (typen modr i stállet för modur) finnas ej. Att
svarabhaktivokalen ár utelámnad sá pass ofta kan bero pá förlaga
eller möjligen pá antikiserande skrivning. Men stundom beror det
sákert pá att ett »djupt» streck frán raden ovan hindrat utsáttande
Aisl. gram. § 145:1, slutet; Yngvars saga, s. XLII; Seip, Nye studier i norsk
sprákhistorie (Oslo 1954), s. 12—23.
2) Jfr dock három Lindblad, 1954, s. 157—167.