Editiones Arnamagnæanæ. Series A - 01.12.1960, Blaðsíða 53

INLEDNING
53
kan anmarkas, att r rotunda, förekommer ungefar lika ofta
invid i och. u som vanligt r.
Det ár av tydlighetsskál, som r-ljudet skrives R i uddljud och
vanligt r invid i och u. r rotunda liknar námligen starkt bokstaven
i1) och samman med u kan den möjligen lásas m, hksom i -f u
löpa denna risk. Det kan anmárkas, att pappershss nágra gánger ha
i i stállet för det r rotunda, som stár i 556.
Det lánga f-et ár det vanligaste tecknet för s-ljudet. Det anvándes
i alla stállningar utom i förkortningarna för adv. suo och pron. ser.
Ex. 73v 1 hufum, 9 grimf, giftí, ftejnde.
Kapitalen s (se s. 34 och 57) anvándes i förkortningarna för adv.
suo och pron. ser, vilka mestadels skrivas s -}- interhneart o resp.
s -j- förkortningstecken för er. Ex. suo 73v 9, 14, 33; ser 74r 17.
Eörkortningen har ocksá inverkat pá det utskrivna suo, sá att vi
hár möta den utskrivna formen suo 4 ggr (fuo 44 ggr). 1 gg stár s
interhneart: 83 r 16 nes; 1 gg stár det i kapitelöverskrift i radslut:
71 v 30 grims.2)
Lángt s-ljud tecknas alltid med tvá lánga f. Ex. 74r 17 miffare,
34 neff.
Lángt í-ljud skrivs:
1. tt 297 ggr. Ex. 73v 4 þetta, 5 hættu.
2. t med punkt över 145 ggr. Ex. 73v 10 hitt, natta, 13 þotte.
Ljudförbindelsen lcs tecknas:
1. gs 38 ggr. Ex. 74r 32 augsna broddr.
2. x 4 ggr: uxu 72r 16, axlar 79r 33, auxna 82r 6, saxí 86v 25.
Ingen regel för fördelningen av de tvá skrivningarna tycks finnas
i denna hs. Jón Helgason3) och Emil Olson4) ha báda funnit den
regeln för de av dem undersökta texterna, att etymologiskt Jc -f-
tih stammen hörande s tecknas x, men etymologiskt Jc -J- böjnings-s
tecknas gs eller Jcs. Denna regel gáller ej hár.
*) Se Nordisk Kultur, 28B, s. 80.
2) Nordisk Kultur, 28B, s. 140.
s) Málið á Nýja Testamenti Odds Gottskálkssonar, s. 47.
4) Yngvars saga, s. XLVI.