Editiones Arnamagnæanæ. Series A - 01.12.1960, Blaðsíða 63
INLEDNING
63
betecknar au nágra ggr u- eller w-omljutt e: taug 1 (av te.gr), aungu
1, aunguar 3, aunguer 3, aungum 1 (av engi). Emellertid ha ju g
och 0 redan i början av 1200-talet sammanfallit i ett öppet ö-ljud.
Det ár dá nágot förvánande att se, att ■M-ornljutt e alltid tecknas
au, ej ð, medan g kan tecknas pá báda sátten. Troligen samman-
hánger au i dessa ord i 556 med skrivningen au framför ng och g för
klass. isl. g. Se s. 50f.
Den klass. isl. dift. au tecknas 6 ggr ð: död 1 ( = daud), dðdur 1
(= daudur), hðginum 1, hðgsíns 1, hðgurínn 1 (av haugr), tuð 1 ( =
tvau). tuð har sákert uttalats med ett ö-ljud som i modern islánd-
ska.1) De övriga formerna áro svára att förklara. Skrivningar med o
eller liknande för au finnas tidigt, t. ex. i AM 645,4: o,2) dár de enligt
Ludvig Larsson kunna tánkas sammanhánga med dialektalt monof-
tongiskt uttal av dift. au (liksom han ocksá tánker sig, att skriv-
ningarna med 0 eller liknande för ey skulle tyda pá monoftongiskt
uttal). Larsson vidareutvecklade senare sin ásikt i ANF: 5, 1889,
s. 142íf, dár han redogör för skrivningen av diftongerna ei, ey och
au i nágra hss frán 1200—-1250. De monoftongiska skrivningarnas
stora antal gör hans antagande rátt sannolikt. Men, om han har
rátt, har dá detta monoftongiska uttal kvarstátt till 1400-talets
mitt, sá att vi kunna tillgripa samma förklaring hár? Sákerligen
inte. De monoftongiska skrivningarna bero snarast pá inflytande
frán norska skriftvanor, dár skrivning med enkel vokal ár ganska
vanlig. Detta inflytande anses av mánga3) ha förefunnits redan i de
av Ludvig Larsson behandlade hss och torde ha gjort sig betyd-
ligt mera gállande efter ett par árhundradens norskt inflytande pá
islándsk kultur.
b. Andelsevokalerna.
Váxling o:u. I ándelser förekommer endast u, sávál i táckt som
öppet slutljud. Ex.: uoru 70r 13, 75v 22, erut 76v 4, uoruna 75v 2,
hðfud 81 v 26, miklum 76v 34.
■) Um ísl. orðm., s. XX.
2) Islandska handskriften n:o 645, 4:o, i Arnamagneanska samlingen (1885), s.
LIV; Aisl. gram. § 98, Anm.
3) Seip i Maal og Minne, 1943, s. 121f och i ANF 58 (1944), s. 148f; Lindblad,
1952, s. 139.