Editiones Arnamagnæanæ. Series A - 01.12.1960, Page 86

86
INLEDNING
AM 556a, 4:o, till tiden omkring ár 1475, eller kanske snarare ár-
hundradets sista fjárdedel. Jag ár givetvis medveten om att át-
skilligt i handskriftens skrivsátt skulle kunna peka pá ett áldre
skede, men hár gáller otvivelaktigt den förklaringen, att dessa
senare karakteristika bero pá áldre förlaga eller pá skrivarkonven-
tion.
I. FÖRLAGAN FÖR 556
En biavsikt med den noggranna undersökningen av paleografi,
ortografi och ljudlára m.m. i Harð. i 556 var frán början att genom
resultaten av denna söka fá upplysningar om den hs, vilken varit
förlaga för 556. Sádana resultat, soin kunnat lággas till grund för
en bestámning av álder och proveniens hos den hs, som varit den
undersökta hs:s förlaga, ha ju förebringats betráífande Codexregius
av den áldre Eddan.1) G.K.S. 2365, 4:o, ár emellertid ett ovanligt
tacksamt objekt för sádana undersökningar genom den skiktning
av grafiska och sprákliga element frán nágot olika tider, som synes
föreligga dár. Det tycks förhálla sig mycket annorlunda med 556.
En blick pá redogörelsen för vokal- och konsonantsystemet s. 47—
79 ger genast vid handen, att tecken- och ljudsystemet ár synner-
ligen enhetligt. Avvikelserna synas endast vara av rent automatisk
art, d.v.s. de bero pá flera vid samma tidpunkt fullt levande skriv-
sátt (se t. ex. s. 50f om tecknen för g och 0). Enhetligheten i skrift-
systemet torde otvivelaktigt bero pá att skrifttraditionen varit
mera stabiliserad vid 1400-talets slut án 200 ár tidigare genom den
storartade avskrivningsverksamhet, som givit oss större delen av
vára viktigaste fornislándska hss. 556 kan ságas stá som exempel
pá den normalortografi, som gállt under tiden 1450—1550.
De konservativa drag, som finnas i hs, peka i allmánhet icke pá
nágon bestámd tid för förlagan utan uttrycka endast skrifttraditio-
nens stora inflytande pá hs: s nedskrivare. Nár t. ex. obetonat slut-
ljudande -lc och 4 i allmánhet bibebállas ár detta ej ett undantag,
utan nágot genomgáende för alla skrivare lángt fram pá 1500-talet.
x) Lindblad, 1954; Seip, Maal og Minne, 1957, s. 81—200, samt dár citerad
litteratur.