Nordens Aarbog - 01.06.1923, Blaðsíða 26

NORDEN 1922
har dárför varit en prövotid för de stámningar av nordisk sam-
hörighet, som under várldskrigcts stormar váxte fram. Det har
kunnat visa sig, om dessa stámningar blott voro áterspeglingar
av en intressenas tillfálliga gemenskap eller bottnade djupare i
folkens livsbehov.
Man behöver icke lángre tveka om svaret. Det kan ej be-
tvivlas, att samarbetet i Norden motsvarar ett mycket allmánt
och djupt kánt behov hos Nordens folk. Pá omráden, dár sam-
arbete tidigare kommit till stánd, förtgár detta merendels med
oförminskad intensitet, och pá stándigt nya omráden vinner den
tanken terráng, att samarbete och kulturutbyte mellan de nor-
diska folken lánder dem alla till bátnad. Det har blivit ett allt-
mer utbrett bruk och ett behov att, inom snart sagt alla verk-
samhetsomráden, hámta stöd och styrka, nya impulser och vid-
gade vyer genom att tráda i förbindelse med de besláktade
grannfolken. Den nordiska tanken har hárigenom — genom den
rent praktiska betydelse som den inom skilda kretsar visat sig
ága — fátt det allra sákraste rotfáste.
Denna omstándighet giver föreningarna den fasta förvissnin-
gen att de i fortsáttningen liksom hittills kunna rákna pá intresse
och stöd för sin verksamhet. Den redogörelse som ovan lám-
nats torde tillfullo visa, att denna verksamhet — inriktad som
den’ ár pá att de nordiska folken först och frámst skola allt nár-
mare lára kánna varandra — vid sidan av all sádan samverkan,
som av skilda kretsar bedrives för speciella ándamál, dock áger
sin sárskilda betydelse och beráttigade ansprák pá stöd och upp-
muntran.
April 1923.
24