Gripla - 01.01.2000, Síða 265

TRADITIONELL FILOLOGI
263
2. Kompilationer och samlingshandskrifter
I min avhandling gör jag en indelning mellan en medvetet arbetande redaktör
som redigerar texter i en kompilation, det vill saga skapar en ny textenhet,
och en handskriftsredaktör som sammanstaller en samlingshandskrift frán
flera olika kallor. Denna distinktion ár viktig nár vi vill nárma oss 1300-talets
avskriftsverksamhet. Det ár relevant att skilja pá olika funktioner vid fram-
stállningen av de studerade manuskripten och de texter som ingár i dessa. En
medvetet arbetande redaktör samlar alltsá texter till sin kompilation i syfte att
skapa en ny textenhet. Han torde dessutom arbeta samman textema med egna
överbryggande textavsnitt och genom att utesluta vissa avsnitt. Dessutom kan
vi rákna med att han har lagt till egen text eller avsnitt ur andra texter inom de
sammanstállda textema. Ett sannolikt exempel pá detta senare hámtat ur
Codex Wormianus ger jag i avhandlingen (36f.) och i min artikel om inskot-
ten i prologen till Snorra Edda (Johansson 1997b). En samlingshandskrift kan
mycket vál innehálla en eller flera áldre kompilationer bland de ingáende tex-
terna i samlingen. Den som sammanstáller en sádan handskrift kan givetvis
ocksá antas planera sin samling av texter men gör inget för att binda samman
dem till en ny enhet. De báda handskrifter som Sverrir för fram i sin frága ár
svára att entydigt föra till den ena eller andra gmppen. AM 226 fol torde med
det resonemang jag för i avhandlingen och som presenterats ovan kunna föras
till samlingshandskriftema. Jag vill emellertid poángtera att jag inte sjálv har
arbetat nármare med denna handskrift. Den karaktár av samlingshandskrift
som framkommer vid en lásning av kataloguppgifter och referenser kunde
dárför eventuellt justeras vid en nármare granskning av manuskriptet. Om vi
dárefter ser till sammanstállningen av Hauksbók ár denna án mer problema-
tisk. Stora avsnitt av manuskriptet binds samman tematiskt, men vissa av de
enskilda textema fungerar som sjálvstándiga enheter. Ett exempel hárvidlag
ár den avslutande delen av manuskriptet, AM 675 4to, som inneháller en av-
skrift av Elucidarius. Denna text har inte arbetats samman med de övriga tex-
tema i manuskriptet. Ett ytterligare exempel ár den avskrift av Vpluspá som
senare tillfogats handskriften och sannolikt inte har tillhört Hauks planering
av manuskriptet. Det ser alltsá snarast ut som om Haukur har gett direktiv till
sina skrivare om vilka texter som skall sammanstállas i manuskriptet. Han
har kanske försökt binda samman textema till en fungerande enhet men om vi
ser manuskriptet som en helhet har det snarare karaktáren av en samlings-
handskrift.
Det ár emellertid viktigt att pápeka att exempelvis Stjóm I i AM 226 fol
med min definition ár en kompilation som i sammanhanget ingár i en sam-
lingshandskrift. Pá samma sátt kan man rákna med att en avgránsad text i