Gripla - 01.01.2000, Qupperneq 271

TRADITIONELL FILOLOGI
269
sad analys i flera steg ger oss möjlighet att tydligare urskilja enskilda
fenomen, som ofta förbises vid en mer impressionistisk analys. Vid
sammanstallningen av de resultat som faller ut i de olika stegen av
analysen torde det emellertid vara nödvandigt att anlágga en helhets-
syn pá resultaten, sá att iakttagelser frán de olika analysniváema kan
ge stöd át varandra. Den modell för analys av medeltida handskrifts-
material som presenteras i det följande skall dárför ses som ett första
steg mot en mer stringent anaiys av stora handskriftsmaterial snarare
án en fullándad metod. För varje individuellt manuskript liksom för
varje enskild skrivare som studeras torde dessutom vissa justeringar
av modellen krávas. (125)
Det ár alltsá inte nágon strikt empirisk ram som efterstrávas utan en stringent
metod för att kunna generalisera iakttagelser pá analysens olika niváer.
I avhandlingens tredje kapitel diskuterar jag den traditionella filologin i
relation till modem grafonomi. Det torde dárför inte vara intressant att hár
upprepa det som jag behandlar ingáende i detta kapitel. Det ár emellertid
nágra punkter som behöver förtydligas i förhállande till Sverrir Tómassons
kritik. I det följande skall jag dárför kortfattat redogöra för mina egna stáll-
ningstaganden i avhandlingen.
I traditionell sprákhistorisk forskning betraktas skriften som en slags
átergivning av ett underliggande fonologiskt system. Ofta utgár man relativt
okritiskt frán att skriftens vittnesbörd kan tolkas utan nágra metodiska och
teoretiska överváganden. Detta har, som jag visar i avhandlingen, varit en
viktig del i den kritik av sprákhistorisk forskning som framkommit under de
senaste decenniema inom grafonomin. Skriftforskningen har gjort det allt
mer tydligt att vi máste förhálla oss till skriften som ett system i samma mán
som vi behandlar andra sprákliga fenomen systematiskt. Inom den grafono-
miska forskningen har det dragits en relativt klar gráns mellan de forskare
som anser att skriften skall betraktas som ett helt autonomt system och dem
som anser att det alltid föreligger en interferens mellan det fonologiska sys-
temet och skriftsystemet. Nyligen har detta diskuterats pá ett klargörande
och tydligt sátt av Helge Dyvik (1996). I mina stállningstaganden i avhand-
lingen kommer jag snarast att ansluta mig till ett, som Dyvik (1996:7) for-
mulerar det, „hovedsakelig autonomt grafembegrepp". Det ár viktigt att hár-
vid markera att etableringen av ett skriftsystem vid analysen av ett medeltida
manuskript máste göras utan att relatera det till ett pá förhand förutsatt
underliggande fonologiskt system. Det ár detta jag försöker göra i min av-
handling.
Ett grafematiskt system etablerat utan sidoblickar pá ett postulerat under-