Nordens Aarbog - 01.06.1923, Qupperneq 44

FRÁN NORDENS ARBETSFÁLT
behöva ömsesidigt lára för att kunna förstá varandra? Och áro vi
icke redan genom várt geografiska láge i mycket hánvisade till var-
andra? Ha vi inte alla samma okuvliga lángtan och behov av oberoende
utát och lagbunden frihet inát? Just av dessa orsaker böra vi vál
ha de básta betingelser för att ömsesidigt akta och förstá varandra.
Man torde nu framstálla det spörsmálet, huru arbetet rátteligen
bör lággas för att befordra de syften, som föreningen ’Norden’ gjort
till sina. Jag tror att svaret ligger nára till hands och levande áskád-
liggöres genom den församling, som i dag infunnit sig hár. Ömse-
sidig kannedom om varandra och om varandras förhállanden, utbyte
av tankar och ásikter, okonstlad samvaro under skámt och allvar,
detta tror jag mer án mycket annat bidrager till att föra folken nár-
mare varandra.
Kunskap ár makt. Med en látt omskrivning av detta ordstáv
skulle man kunna sága, att kunskap om varandra, folken emellan, ár
en makt till det goda. Hur ofta ár ej en nations uppfattning om
den andra grundad pá grova missförstánd, pá ren okunnighet om det
andra folket, dess sjálslággning, dess tankebanor, bevekelsegrunderna
för dess strávanden. Hur ofta bygga inte vi mánniskor upp vára
förestállningar om vára pá den andra sidan om de politiska gránserna
boende medmánniskor pá falska eller lösliga premisser. Understundom
höja vi allt det utlándska kritiklöst till skyarna, ibland — och detta
tyvárr allt för ofta — ha vi ej ord nog starka för att fördöma andra
folk i deras helhet eller individuellt, dá de handla pá ett sátt, som
vi ej vántat, eller slá in pá en riktning, som ej stámmer överens med
vára invanda tankebanor. Man dömer utan att taga hánsyn tiil det
andra folkets karaktár, historiska utveckling, sáregna nationellt utformade
institutioner. Ej heller tager man kanske tillbörlig hánsyn tíll den olika
synvinkel, frán vilken man ofta máste se en och samma sak frán olika
sidor om gránsen. Yi mánniskor áro alla tyvárr sena att se vára
egna fel, men snarare att se andras, eller kanske oftare att tro oss se
fel hos andra, dár vi vál ibland till och med borde se förtjánster.
Men till undvikande av allt missförstánd bör kanske hár inflikas,
att nágon slapp sjálvuppgivelse till förmán för andra, vilka báttre eller
mera hánsynslöst förstá att tillvarataga sina intressen, ingalunda fár
ske. Tvárt om, ty dármed befordras ej i lángden ett sunt och gott
förhállande nationer emellan. Men jag skulle vilja, att man alltid sökt
göra klart för sig de motiv, som ligga till grund för andras handlings-
sátt, innan man sjálv fáller sin dom dáröver.
Huru kunna nu mánniskor komma till en báttre förstáelse av
varandra? Huru kunna fördomar folken emellan skaífas bort? Huru
kunna missförstánd undvikas? Jag menar, att detta kan bást ske just
genom en báttre personlig kánnedom om varandra. Ej starkt nog
kan framhállas betydelsen av det personliga sammantráífandet, umgánget
under otvungna former, dár ett gemensamt intresse enar, vilket allt
leder till förstáelse och aktning, sedan kanhánda till vánskap. Och
sádana band av vánskap och av ömsesidig uppskattning mellan en-
42