Nordens Aarbog - 01.06.1923, Page 170

IN MEMORIAM
HARALD HJARNE.
t 6/i 1922.
Dá Harald Hjárne den 6 januari 1922 vid 73 árs álder avled,
erkándes det med osedvanlig enstámmighet frán alla háll, att med honom
bortgátt en av det svenska kulturlivets márkesmán, en man, som ut-
fört en sállsynt rik och be-
fruktande livsgárning. Frámst
knyter sig denna till den verk-
samhet han under nára ett
kvartssekel (1889—1913) ut-
övat sóm bistoriarum professor
vid Uppsala universitet. Sá-
som sádan, samlade han om-
kring sig en talrik skara av
lárjungar, pá vilkas historiska
och politiska bildning och upp-
fattning han utövat ett utom-
ordentligt stort, ofta för livet
bestámmande inflytande. Hans
förelásningar blevo för mánga
av dem en verklig uppen"
barelse, som öppnade deras
blick för historiens máktiga
gáng. De rörde sig över sá
gott som alla omráden av sá-
vál den allmánna som den
nationella historien, frán anti-
ken ánda till Östasiens historia,
som han under sin senare pro-
fessorstid gjorde till föremál för
nágra terminers förelásningar.
Om han sálunda i sina förelásningar förvánade genom sin enastáende
lárdom, sá fángslade han kanske ánnu mer genom sin geniala kombina-
tionsförmága, sin idérikedom, sin skicklighet att sprida nytt ljus över
det förflutnas hándelser och sammanhang. Pá ett ánnu intimare sátt
samarbetade han med sina lárjungar i det s. k. historiska seminariet,
dár han i den fria diskussionens form invigde dem i den historiska
forskningsmetoden och under beröring med förstahandsmaterialet
sökte bibringa dem stráng vetenskaplig kritik och förmága av sjálv-
stándigt omdöme. Ett utmárkande drag för Hjárne var námligen
stráng kriticism gentemot hávdvunna meningar, i synnerhet dá de upp-
trádde med ofelbarhetens ansprák. All dogmatism var honom djupt
antipatisk: sá finner man honom redan under sin första studietid tráda
i opposition mot den dá vid Uppsala universitet sá gott som enváldigt