Nordens Aarbog - 01.06.1923, Qupperneq 171

IIARALD HJÁRNE
dominerande filosofiska iaroriktning, som fátt sitt namn efter den berömde
filosofen K. J. Boström, liksom han mot árhundradets slut váxlade
skarpa hugg med den statsvetenskapliga »skola», vars lárofader var
professor Oscar Alin.
Hjárnes historiska författarskap var kvantitativt mycket omfattande
inen splittrat. Det föreligger till stor del i form av essayer i tidningar
och tidskrifter, förelásningar, föredrag och tal, vilka han delvis samman-
fört i större samlingar: Blandade spörsmal (1902), Svenskt och frám-
mande (1908), Ur det förgangna (1912), Finlándska fragor (1920)
och nágra andra. Av hans större sammanhángande arbeten torde hans
ofullbordade bok Karl XII. Omstörtningen i Osteuropa IÓQJ—1703
(1902) vara det rnest kánda. Pá den allmanna historiens omráde röra
sig de i bokform tryckta förelásningsserierna Revolutionen och Napoleon
(1911) och Stat och kyrka (1912).
Hjárnes styrka som historiker lág icke i framdragandet av nytt
kállmaterial, ej heller i berattandet eller tecknandet av personligheterna.
Han var framför allt den historiske tánkaren. Hans syn pá Sveriges
historia — sádan han i sina grunddrag framlade den redan i sina ung-
domsskrifter Vdra standsriksdagar (1875) och Skandinavisk laghistoria
(1876) och sádan han sedan tillámpat den sárskilt pá reformations-
tidens och stormaktstidens historia — kan i korthet uttryckas i den
ofta upprepade formuleringen: det svenska lagsamhállet, grundat pá
det gemensamma ansvaret, med konung och folk samarbetande under
lagens herraválde och under statsplikternas uppfyllande. Det svenska
stormaktsváldet ság han förnámligast ur synpunkten av det ansvar,
som álág Sverige sásom protestantismens förkámpe och kulturens för-
post mot österns barbari. Sitt mest pregnanta uttryck fick denna
áskádning i de nya synpunkter Hjárne anlade pá Karl XII och hans
verk. I motsats till en áldre historieuppfattning, representerad framför
allt av den populáre historieskrivaren Anders Fryxell, ville Hjárne i
Karl XII:s livsgárning icke se en hopplös och oförnuftig kamp mot
en naturnödvándig utvecklings gáng utan som en i och för sig djupt
beráttigad försvarskamp, som misslyckades vásentligen dárför att de
övriga staterna i det avgörande ögonblicket sveko sin plikt mot det
europeiska kultursamhállet. Hjárne fordrade ett förnyat, grundligare
studium av Karl XII och hans tid, varvid icke blott Sveriges utan hela
Osteuropas historia under detta tidsskede máste dragas in i forsknings-
arbetet. Pá intet omráde torde Hjárnes idéer och impulser ha visat
sig sá fruktbárande som pá detta.
Hjárnes syn pá det östeuropeiska problemet under Karl XII:s tid
bestámdes i frámsta rummet av hans kunskaper i och erfarenheter om
Rysslands historia och nutida samhállsförhállanden, en frukt sávál av
hans djupgáende studier i den ryska litteraturen som av de upprepade
resor han i början av 1880-talet företog till Ryssland och andra lánder
i östra Europa. Ett för Hjárne utmárkande drag var námligen áven
hans starka kánsla för sambandet emellan historia och nutidspolitik,
ett förhállande, som ocksá gjorde honom till en förgrundsfigur pá
169