Nordens Aarbog - 01.06.1923, Qupperneq 172

IN MEMOKIAM
det politiska omrádet. Alltifrán sin ungdom till sin död var han en
flitig medarbetare i olika tidningsorgan, alltid latt igenkannlig genom
stilens originalitet, djupsinne och förmága att skanka vida perspektiv
át stundens stridsfrágor. Under átskilliga ár (1902—1918) var Hjarne
riksdagsman, först i andra, sedan i första kammaren, men hans in-
flytande dar kom inte att bli det som troligen han sjálv och mánga
andra hoppats; hans vyer gingo vida utöver de snáva partigránserna,
och han hade svárt att inordna sig under det partitváng, som allt
starkare átstramades under den tid han tillhörde riksdagen. Efter att
tidigare en tid ha prononcerat sig som liberal invaldes han som höger-
man och anslöt sig i riksdagen till detta parti.
Hjárnes roll inom politiken var i frámsta rummet att sprida upp-
lysning, och hans uttalanden kommo ej sállan, utan att han sjálv av-
ság det, att gestalta sig som spádomar, vilka verkligheten pá ett över-
raskande sátt bekráftade. Den allt dominerande synpunkten pá sam-
tidens politik var för Hjárne det ryska problemet. Ryssland var allt-
jámt i Hjárnes ögon den oberákneliga faktorn och den permanenta faran
för det vásterlándska kultursamfundet. Det ryska samhállets brácklighet
och brist pá balans inság han tidigt; redan under rysk-japanska kriget
vántade han dess kollaps, i nástan profetiska ordalag talade han mánga
ár i förvág om en stundande rysk revolution. Yárldskriget kom att
báde i det ena och det andra avseendet ge verklighet át hans fram-
tidsskildringar.
Mot bakgrunden av den ryska faran har man att se áven Hjárnes
uppfattning av den svenska politiken. Faran frán öster innebar för
Sverige en maning att avblása yttre och inre strider och hálla sig pá
sin vakt. I unionsfrágan, som skapade en av de bredaste plattfor-
merna för Hjárnes politiska strid, varnade han ivrigt mot att blása
upp smátvister till olösliga konflikter, och han riktade denna varning
lika energiskt mot den norska separatismen som mot storsvenskarnas
»tvángsrevisionism». Under 1905 árs kris framlade han i en serie tid-
ningsartiklar konturerna till ett svenskt handlingsprogram, enligt vilket
Sverige med sitt samtycke till unionens upplösning skulle förbinda vissa
villkor, t. ex. gránsfástningarnas slopande och avslutandet av en skilje-
domstraktat mellan Sverige och Norge. Om Hjárnes hállning i unions-
frágan páminner i viss mán hans stándpunkt i den konflikt, som under
hans senare levnadsár uppstod mellan Sverige och Finland angáende
Áland. Att avlágsna detta söndringsámne mellan de báda lánderna
var enligt hans mening ett oeftergivligt villkor för bádas framtida
trygghet.
Men áven allt som inom Sverige var ágnat att söndra samhálls-
klasserna och minska enigheten och samhállssolidariteten máste enligt
Hjárnes mening bortarbetas. Dárav förklaras den livliga del han under
1890-talet tog i kampen för allmán röstrátt och vittgáende sociala
reformer. Nár emellertid dessa strávanden satte frukt i det svenska
samhállets fortgáende demokratisering under det nya árhundradet, fann
man ofta nog Hjárne som en skarp kritiker av de nya samhállsidealen
170