Studia Islandica - 01.07.1963, Qupperneq 21

19
2. Nágra förutsattningar för en spráklig författar-
bestámning av Laxdæla saga.
Redan i min Snorri-£gZa-skrift berördes frágan om Lax-
dœlas plats i den islándska sagaskrivningens historia. Pá
vissa sprákliga grunder befanns det sannolikt, att Laxdæla
i serien av „stora“ islánningasagor kronologiskt borde pla-
ceras nármast efter Egla, som allmánt anses vara áldst.
I den nu aktuella undersökningen stár alltsá Laxdœla i
centrum. Nágot mera allvarligt menat och underbyggt för-
sök att lancera en bestámd person som sagans författare
har veterligen aldrig gjorts. Man kan hár inte heller ábe-
ropa nágra tillnármelsevis lika starka allmánna indika-
tioner, som nár det gáller Snorri Sturluson och Egla. I sin
inledning till utgávan i íslenzk fomrit V, Reykjavík 1934,
diskuterar emellertid Einar Ól. Sveinsson de kvalifikatio-
ner som borde finnas hos Laxdœlas författare. Han ser sig
om bland de yngre sturlungarna, dár man kunde vánta sig
vissa intryck frán riddarvásen o d, och fortsátter:
Annars ár detta handlingens och icke kontemplationens
mán. Det fanns större utsikter till att intrycken utifrán
skulle slá rot hos fridens och fredens mán — men om dem
hör man mindre talas. Man kan dock se, att Ólafur hvíta-
skáld ár márkligt lik den man som har skrivit Laxdœla.
Han har först och frámst stor kunskap om den inhemska
traditionen men dártill teologiska insikter, och han skriver
efter utlándska förebilder ett arbete i retorik. Han lár
kánna hovlivet under sin utlandsresa (1237—41 eller láng-
re), báde i Danmark och Norge, och man kan márka in-
trycken dárav pá mötet vid Höfðahólar (1252), dá han ber
de nárvarande att upptaga „sœmiliga bréfum ok orendum
svá ágæts herra, sem Hákon konungr var, en gera eigi sem
margr angrgapi, at svara fólsku tiginna manna orendum“,
och nár man dröjer med svaret yttrar han: „Þat er siðr
hœverskra manna, at þegja eigi móti konungs orendum."
Ólafs fromhet och fridsamhet röjer sig flerstádes och be-